Efter att en enhällig valberedning, uppbackad av samtliga 26 partidistrikt, bestämt sig för att föreslå finansminister Magdalena Andersson som ny partiordförande för Socialdemokraterna var det intressant att studera kommentarerna på de borgerliga tidningarnas ledarsidor.
Genomgående var de ganska avvaktande och återhållsamma.
"Andersson framstår som hård, bestämd och svår. Är det ett problem eller just det S, och Sverige, behöver?", funderar Anela Murguz i Borås Tidning (m).
"En svag borgerlighet talar för att Magdalena Andersson kan lyckas ta statsministerposten både i höst och efter nästa val. Men vad vill hon med Sverige?", undrar Petter Birgersson i Blekinge Läns Tidning (ob lib).
"Magdalena Andersson måste hålla emot trycket från vänster – och formulera ett reformprojekt nära politikens mittfåra. Klarar hon det?", skriver Dagens Nyheter (ob lib).
Smekmånaden för den nya S-ledaren lär dock bli kort. Ganska snart kommer det att bli ett annat – hårdare – tonläge.
Magdalena Andersson är en högst traditionell socialdemokrat och sådana brukar alltid ifrågasättas av borgerliga opinionsbildare – i synnerhet när ett valår står för dörren.
Så fort hon lyfter förslag om att förbättra sjukförsäkringen eller A-kassan så kommer borgarna att gasta om att hon sviker arbetslinjen och vill göra Sverige till ett bidragssamhälle. Begränsningar för de vinstdrivande företagen i välfärdssektorn kommer i vanlig ordning att beskrivas som värsta hotet mot människors valfrihet. Och eventuella tankar på en modern förmögenhetsskatt kommer att framställas som ett dödligt hot mot de välståndsbringande krafterna.
Med andra ord: Högern kommer att låta som högern alltid har gjort även med Magdalena Andersson som socialdemokratisk statsministerkandidat.
I sitt installationstal på S-kongressen i november kommer hon sannolikt att sätta en personlig touch på budskapet och lyfta fram någon specifik hjärtefråga. Men Andersson har inget eget socialdemokratiskt partiprogram.
Precis som Stefan Löfven, Tage Erlander, Olof Palme och andra historiska företrädare så förväntas hon stå upp för partilinjen i välfärds-, jobb- och skattepolitiken.
I likhet med Löfven har hon också att hantera samma parlamentariska matematik. Om socialdemokratin vill ha makt och inflytande så räcker det inte med att hoppas på en rödgrön majoritet med S, V och MP. I opinionsmätningarna har de tre partierna tillsammans bara 41 procent.
Följaktligen gäller det att även Magdalena Andersson kan kompromissa och bilda ännu bredare politiska allianser. I annat fall väntar en period i opposition för henne och partiet.