Den som bara läser tidningsrubriker kan lätt få intryck av att det finns en avgrundsdjup skillnad mellan regeringen och oppositionen i synen på kärnkraften.
Men den som följde riksdagens energipolitiska debatt 5 mars kan konstatera att skillnaderna egentligen inte är så stora.
I ett replikskifte redogjorde energiminister Anders Ygeman (S) för innehållet i den breda energiuppgörelsen 2016, som även Moderaterna ställde sig bakom.
"Energiöverenskommelsen gör det möjligt att renovera och livstidsförlänga befintlig kärnkraft samt att bygga ny kärnkraft på de platser där det tidigare har funnits reaktorer", underströk han.
Alltså finns inget som hindrar kraftbolagen från att bygga ny kärnkraft i Ringhals, Oskarhamn och Forsmark.
Ygeman påminde även om vad Ulf Kristersson (M) sa i samband med energiuppgörelsen. Då beskrev Kristersson det som att Moderaterna räddat kärnkraften i Sverige, eftersom effektskatten slopades och det innebar sänkta kostnader för detta energislag.
"Om detta är sant eller falskt låter jag ligga i betraktarens ögon, men jag kan konstatera att det var så. Vänsterpartiet valde att stå utanför energiöverenskommelsen just därför att de tyckte att den var alldeles för kärnkraftsvänlig, så de instämde väl i någon mening i Ulf Kristersson syn", konstaterade Ygeman.
Problemet för kärnkraften är därför inte främst politiskt.
"Jag håller med om 90 procent av det Lars Hjälmered (M) säger – kanske till och med lite mer", betonade Ygeman även i riksdagen.
Bekymret är istället att kraftbolagen inte upplever det som kommersiellt intressant att satsa på kärnkraften. De har avskräckts när de sett förseningarna och fördyringarna för projekt som finska Olkiluoto 3, franska Flamanville och brittiska Hinkley Point.
Mot den bakgrunden borde det också finnas skäl för riksdagspolitikerna att tala mer om det som förenar än det som skiljer dem åt i energipolitiken. Men istället frestas de ständigt att använda kärnkraften som ett slagträ för att plocka poäng i förenklade och uppskruvade debatter.
För den som följt energidebatten sedan folkomröstningen om kärnkraften 1980 är det ett känt mönster. Men det är inte vad Sverige behöver inför framtiden.
Den gröna industrirevolutionen kommer att kräva massor av elektricitet under de närmaste decennierna. Och i det läget vore det bra att alla investerare vet att det finns stabilitet och långsiktighet i energipolitiken.
Sverige behöver en elektrifieringsstrategi som sträcker sig längre än riksdagens fyraåriga mandatperioder och inte hänger på vilket parti som för stunden har på sig ledartröjan i Rosenbad.
Både S och M borde se värdet av att det finns en bred parlamentarisk uppgörelse om energipolitiken.