Nio av tio svenskar föredrar ökad kvalitet i skola, barnomsorg, äldreomsorg och sjukvård framför stora skattesänkningar. Åtta av tio svenskar kan tänka sig att betala högre skatt om det leder till en bättre och rättvisare sjukvård. Resultaten finns i en opinionsundersökning som SKL (Sveriges kommuner och landsting) lät göra under fjolåret.
SKL:s undersökningen är inte unik.
Även andra opinionsmätningar visar samma sak. Svenskarna prioriterar bättre skolor för barnen och trygghet för de gamla före skattesänkningar.
Men nu gäller det att svenska folket även drar vissa politiska slutsatser av detta resonemang.
Det är inte politiskt allmängods att säga att välfärd är viktigare än skatter. Synen på skatterna och välfärden utgör den stora skiljelinjen i svensk politik.
I dag styrs Sverige av en regering som har gjort frågan om sänkt skattetryck till sin absolut viktigaste uppgift.
I valrörelsen 2006 sa Maud Olofsson, Mats Odell, Fredrik Reinfeldt och andra borgerliga företrädare att skatternas andel av BNP (bruttonationalprodukten) ”på sikt” ska ned till 40 procent, som är genomsnittet för EU- och OECD-länderna.
Efter regeringsskiftet 2006 har den borgerliga regeringen tagit fler kliv för att förverkliga målet.
Före 2006 låg skatternas andel av BNP strax över 50 procent. I fjol var siffran nere i 47,8 procent. Hittills under mandatperioden har skatterna sänkts med 95 miljarder kronor.
Det får konsekvenser för finansieringen av skolor, dagis, äldreomsorg och andra delar av den offentliga sektorn. Minskade skatteintäkter betyder att det blir mindre pengar för den offentliga sektorn.
95 miljarder kronor är dessutom ingen struntsumma.
Låt säga att varje offentlig anställd kostar – för enkelhetens skull – i genomsnitt 500 000 kronor med löner och sociala avgifter. I så fall motsvarar skattebortfallet under mandatperioden 190 000 offentliganställda!
Annorlunda uttryckt: Utan regeringens skattesänkningar hade det varit möjligt att anställa fler lärare, poliser och sjuksköterskor. 95 miljarder kronor mer i statskassan hade gjort skillnad på sjukhus, äldreboenden och dagis.
Men det här sambandet mellan skatterna och den generella välfärdspolitiken vill de borgerliga inte tala om. I stället ger de sken av att det är möjligt att både sänka skatterna och utveckla den generella välfärden.
Men Anders Borg är inte Harry Potter. Fredrik Reinfeldt är ingen Joe Labero. De kan inte trolla. Lägre skatter betyder att det blir mindre offentlig sektor.
Inför valet 1954 tog socialdemokraterna fram valfilmen ”Skattefria Andersson”. Den har ett budskap som håller än i dag.
Folkkäre Stig Järrel (1910-1998) spelade huvudrollen och hjälpte till att åskådliggöra vad som händer om man slopar skatterna.
”Det vore en dröm att slippa alla skatter”, säger Järrel som huvudpersonen ”Skattefria Andersson” i filmens inledning.
När ”Skattefria Andersson” tar sig en tupplur får han uppleva sin skattefria dröm, men den blir i själva verket en mardröm. Skatterna försvinner, men samtidigt försvinner allt det som skatterna finansierar och som organiseras gemensamt i den offentliga sektorn.
Det betyder inget vatten i kranen, inga vägar, ingen äldreomsorg, sjukvård eller skola.
”Skattefria Andersson” får betala försvar och polis direkt ur egen ficka när han behöver hjälp. Han får bittert erfara att de privata alternativen svider i plånboken.
I den svenska borgerligheten finns många Skattefria Andersson. De drömmer om ett samhälle med lägre skatter, men de talar inte om baksidan av skattesäkningsmyntet.
Men förhoppningsvis genomskådar svenska folket folket borgarnas retoriska dimridåer i valrörelsen 2010. All fakta och statistik talar i alla fall emot de borgerliga.
I spåren av de stora skattesänkningarna under mandatperioden följer nu uppsägningar i kommuner och landsting. I sina egna prognoser räknar regeringen med att det blir 60 000 färre offentliganställda under de kommande åren.
Det blir färre hjälpande händer och hjärnor i skolor, vård och omsorg. Antalet välfärdsarbetare krymper.
Sådana blir konsekvenserna när man gör sänkt skatt till den överordnade parollen för politiken och struntar i att skatterna faktiskt finansierar en massa gemensamma nyttigheter.
Det är en radikalt annorlunda samhällsmodell som döljer sig bakom talet om skatter på OECD-nivå. Det är ingen överdrift att tala om systemskifte.
En rad av de nyttigheter som i dag finansieras över skattsedeln och är till för alla (skolor, vård, äldreomsorg med mera) kommer att organiseras i andra former.
Det blir mer av privata försäkringar och marknadslösningar – mindre av gemensamt ansvarstagande för varandra och mindre solidaritet med samhällets utsatta grupper.
Säg nej till systemskiftet 2010!