Skatt handlar om solidaritet
Helt plötsligt kan även den som är stark, duktig och arbetsför ha behov av sjukvård, a-kassa, socialbidrag eller annat stöd från den offentliga sektorn.
Finansminister Anders Borg (M) och regeringen vädjar till människors plånböcker, inte till deras känslor för solidaritet och medmänsklighet.
Foto: Maja Suslin / SCANPIX
Detta är en ledare. NSD:s ledarredaktion är socialdemokratisk och bildar opinion för arbetarrörelsens grundvärderingar.
"Stridsyxorna är vässade för att komma åt dem som bidrar till bruttonationalprodukten genom att gå upp på morgonen, gå till jobbet, lämna på dagis, jobba och slita hela dagen, hämta på dagis, handla mat, laga mat med hungriga barn omkring sig, hämta andan framför teven och sedan stupa i säng", dundrade Borg.
Det är en argumentation som vädjar till de sämsta och mest egoistiska sidorna hos människor. Den som har jobb och inkomster ska bara se till sitt eget. De ska inte skämmas för att de får mer pengar i plånboken när Borg sänker inkomst- eller fastighetsskatten för "det arbetande folket". De har gått till jobbet, tagit hand om barnen och gjort rätt för sig - till skillnad från andra.
På så sätt ska "dessa 4,2 miljoner hårt arbetande svenskar" lockas att rösta borgerligt 2010.
Men det är inte alla som kan gå till jobbet på morgonen. En del tvingas ligga kvar i sängen därför att de är långtidssjuka och väntar på en operation. Andra har slitit ut sig på jobbet och tvingats till förtidspension.
Många har reumatism, astma eller någon annan kronisk sjukdom som gör att de inte kan prestera 100 procent i yrkeslivet. Någon kanske känner sig mobbad och utstött på sin arbetsplats.
En del har inte ens ett jobb att gå till. Tiotusentals ungdomar knackar på dörren till arbetslivet just nu och vill göra en insats, men det finns inte plats för dem. Den borgerliga regeringen själv räknar med att mer än en halv miljon svenskar kommer att gå arbetslösa om ett och halvt år.
Det är också för alla dessa människors skull som vi - vi som har jobb - betalar skatt. Vi betalar skatt för att även den som är sjuk, arbetslös, gammal, blind, rullstolsbunden eller inte är så lyckligt lottad ska ha en hygglig tillvaro.
Vi gör det i solidaritetens och humanismens namn, men vi gör det också för att det bara finns en tunn hinna mellan ett gott liv och ett sämre liv. Det finns mycket som kan välta det goda livet över ända - nedskärningar på jobbet, trassliga familjerelationer, missbruk, en arbetsplatsolycka, en sekund av ouppmärksamhet i trafiken, våld och andra oförutsedda händelser.
Helt plötsligt kan även den som är stark, duktig och arbetsför ha behov av sjukvård, rehabiliteringsinsatser, sjukpenning, a-kassa, socialbidrag eller annat stöd från den offentliga sektorn.
Det är också den typen av offentlig verksamhet som til syvende og sidst drabbas om man sänker skatterna.
Anders Borg är ingen Harry Potter som kan trolla. Anders Borg lever under samma krassa ekonomiska villkor som Sveriges alla tidigare finansministrar från Hedenhös till Sträng, Feldt och Nuder.
Om man sänker skatterna med 100 miljarder kronor - som Borg snart har gjort under den här mandatperioden - så blir det 100 miljarder kronor mindre för den offentliga sektorn.
Det blir 100 miljarder kronor mer för privat konsumtion och 100 miljarder kronor mindre för offentlig konsumtion och för de gemensamma trygghetssystemen. Svårare än så är inte ekvationen.
Vi får hoppas att de "4,2 miljoner svenskar som arbetar" tänker på detta när de går till vallokalerna 19 september 2010. Det vore sorgligt om det politiska perspektivet inte skulle sträcka sig längre än till den egna plånboken.
Vi får ett förfärligt samhälle om alla bara ser till det egna och saknar förmåga att se sig själv i andra och värdet av en stark offentlig sektor och bra social trygghet för alla. Sverige behöver mer solidaritet, inte mer egoism.