I juli beslutade den rödgröna regeringen att tillsätta en utredning för att granska den svenska insatsen i Afghanistan 2002-2014.
Senast 30 november 2016 ska ensamutredaren, tidigare S-riksdagsledamoten Tone Tingsgård, presentera sitt betänkande.
Vi får hoppas att det blir en ordentlig och allsidig genomlysning – och inte en okritisk hyllning av Sveriges deltagande.
Tingsgård var själv en del av beslutsmaskineriet. Hon måste våga ifrågasätta och granska även de ställningstaganden som hon själv gjorde i riksdagens försvarsutskott.
I en skrivelse till utredningen pekar 27 kända svenskar – bland andra tidigare försvarsministern Thage G Peterson, förre ärkebiskopen K-G Hammar, gamle FN-ambassadören Anders Ferm och f d nedrustningsambassadören Maj-Britt Theorin – på ett antal frågor som måste få svar.
Bidrog den omfattande militära insatsen till att stärka säkerheten i Afghanistan? Är Afghanistan ett stabilare land nu än 2001?
Har insatsen ökat förtroendet för väst bland de människor som bor i regionen? Gjorde den världen till en tryggare plats? Kan närvaron av utländsk trupp snarare ha varit kontraproduktiv, upplevts om provocerande och bidragit till att förstärka motsättningar?
Det finns en del som stämmer till eftertanke.
Nyhetsbolagen ABC och BBC gjorde opinionsundersökningar som visar att afghanernas stöd för den utländska närvaron minskade för varje år som gick.
2006 hade de utländska trupperna stöd från 67 procent av folket. 2009 hade siffran minskat till 37 procent.
2005 var hela 83 procent av afghanerna positiva till USA. 2009 var majoriteten, 52 procent, negativa till USA.
Frågan måste även ställas hur det militära engagemanget påverkade möjligheterna att stärka civilsamhället i området.
En rad internationella hjälp- och biståndsorganisationer har vittnat om hur de började mötas med ökad fientlighet bland den afghanska befolkningen.
”Under de senaste åren har vi upplevt en större misstänksamhet mot utländska biståndsaktörer i takt med att antalet civila som fallit offer för Isaf-insatsen ökat”, skrev Anna-Karin Johansson, Svenska Afghanistankommittén, i Svenska Dagbladet 28 november 2014.
Enbart under 2009 var biståndsorganisationer i skottgluggen vid sammanlagt 172 incidenter med väpnade motståndsgrupper.
Till detta ska läggas oklarheterna kring kostnaderna för de militära insatserna.
Det finns fortfarande inget besked från det officiella Sverige om hur mycket pengar som militären egentligen använde under åren i Afghanistan.
Riksrevisionen konstaterade i en granskning 2011 att regeringen grovt underskattat kostnaderna. RRV gjorde bedömningen att de totala kostnaderna var flera miljarder kronor än vad som uppgetts. Men någon exakt prislapp har ännu aldrig gått att få fram.
Som sagt: Det finns många frågetecken att räta ut.
”Sanningen måste fram”, som Lars-Gunnar Liljestrand, Föreningen Afghanistansolidaritet, skrev på debattsidan i NSD 6 september.
Lärdomarna är viktiga – icke minst för Sveriges eventuella engagemang i nya internationella operationer i framtiden.