Sammanbrottens år
Det israeliska bombregnet över det tätbefolkade och lidande Gaza under årets sista dagar illustrerar sammanbrottet för diplomati och internationell rätt.
En bild från flyktinglägret i Rafah, i södra delen av Gazaremsan, måndag 29 december 2008.
Foto: KHALIL HAMRA
Detta är en ledare. NSD:s ledarredaktion är socialdemokratisk och bildar opinion för arbetarrörelsens grundvärderingar.
Det israeliska bombregnet över det tätbefolkade och lidande Gaza under årets sista dagar illustrerar sammanbrottet för diplomati och internationell rätt, inklusive mänskliga rättigheter, under Bushs år vid makten i USA. En liten arrogrant nation tillåts att i en folkgrupps namn ockupera och terrorisera miljoner människor utan att världen lyfter ett finger.
Rysslands invasion av Georgien tidigare i år är ett annat tecken på den upplösning av folkrätten som ägt rum. De ryska ledarna har visserligen aldrig tagit talet om demokrati, folkrätt och mänskliga rättigheter på något större allvar, och gjorde bara vad man kunde vänta sig.
I detta fall serverades de dessutom argumenten på fat av den USA-stödda regeringen i Georgien, som inledde fientligheterna. Det brutala stormaktspråket är ändå en varning för vad som kan hända när internationella spelregler sätts ur kraft.
Längre österut tornar motsättningarna upp sig mellan kärnvapenstaterna Pakistan och Indien - delvis ett resultat av krigen i Irak och Afghanistan.
Lägg till detta riskerna för ytterligare spridning av kärnvapnen, ekonomisk destabilisering i finanskrisens spår, miljö- och klimathot och vi har en skrämmande hotbild runt hörnet.
Men hjälp kan vara på väg. Om några veckor drar Barack Obama in i Vita huset och med honom en ny administration.
Obama har en annan syn på världen och USA:s roll i denna än sin företrädare. Han tror på diplomati och internationellt samarbete, och betonar USA:s moraliska ledarskap framför militär styrka.
Obama har sagt att hans prioritet nummer ett är att få den amerikanska ekonomin på fötter igen. Redan i april ska ledarna för världens 20 starkaste ekonomier mötas igen för att dra upp riktlinjerna för en stabilare världsekonomi.
Det krävs simultankapacitet på toppnivå att samtidigt lägga om USA:s utrikespolitik och undvika alla fällor som redan är gillrade för honom, t ex i Mellanöstern, där det krävs ett mer regionalt synsätt än vad USA har idag.
Det är naivt att tro att en person kan förändra världen. Men Barack Obama representerar i alla fall det bästa hopp vi har inför 2009 och kommande år.
I stället för att själv vara en del av problemet, kan USA bli en del av lösningen på problemen.