Mer än ett år av pandemi har påverkat oss alla på olika sätt. Jag har inte på något sätt varit i "frontlinjen" likt sjukvårdspersonalen. Jag har heller inte ett jobb som innebär att riskera att utsättas för smitta på jobbet, på det sätt som exempelvis de som jobbar inom handeln haft det. Media är heller inte den bransch som haft det tuffast, jämfört med turismnäring eller krogverksamhet.
Med det sagt så har det här året har ändå varit riktigt kasst för mig och fastän jag har lärt mig att ha perspektiv och se saker från den ljusa sidan har jag även lärt mig att inte heller jämföra min egen situation med någon annans. Det finns alltid någon som har det jävligare än en själv, och det betyder inte att man inte får tycka att ens egen situation är jobbig.
Jag brukar beskriva mig själv som en noll-eller-hundra-person. Jag gör antingen någonting helhjärtat eller så gör jag det helst inte alls. Detta har aldrig varit ett problem i mitt jobb, eftersom mitt samhällsengagemang alltid funnits där och jag således tycker att politik är något av det viktigaste och mest intressanta som finns. Att få ha som jobb att skriva om politik varje dag har jag alltid bara sett som roligt. Att gasa på och ha flera bollar i luften gör mig taggad. Det är när det blir långsamt och tradigt som jag själv också tappar energin. Så har det senaste året tyvärr varit.
Det har förstås funnits mycket att skriva om. Men all tid bakom en skärm, utan faktisk social kontakt, gör en lite dum i huvudet. Jag har känt mig stundvis alienerad från samhället jag faktiskt skriver om, och har dessutom inte kunnat tanka energi hos mina vänner och familj då de flesta bor i södra i Sverige och resor inte rekommenderats av Tegnell och gänget.
Sällan har en semester varit så pass efterlängtad. I takt med att samhället öppnar upp och det går att göra roliga saker igen, i kombination med att det senaste året varit det mest tärande jag upplevt i vuxen ålder, känner jag energin återkomma till min kropp och mitt sinne. Redan innan jag faktiskt haft semester.
Inom vissa branscher blir det lugnare under sommaren. Men för många yrkesgrupper blir det helt tvärtom. Att jobba inom media innebär ofta att jobba hårdare under sommarmånaderna, då man får ägna mer tid åt att leta saker att skriva om i och med att det just är semestertider och det kan vara svårare att få tag på folk att intervjua, och de politiska församlingarna ofta tar ett par veckors uppehåll. Men så har det inte varit nu.
Hur mycket jag än kan störa mig på att Vänsterpartiet drog igång en regeringskris i början av sommaren får jag ju åtminstone erkänna att det inte varit svårt att hitta ämnen att skriva om. Till hösten väntar budgetomröstning i riksdagen, och då får vi se om den nytillträdda regeringen också får igenom sin budget eller om vi åter står inför en ny regeringskris. Man kan hoppas att diverse vänsterpartister och liberala politiker haft en god semester och är lite mer kompromissvilliga då.
Det har varit en ynnest att få vikariera på NSD:s ledarsida. Det har absolut bidragit till att påminna mig om hur roligt mitt jobb egentligen är. Ni är många läsare som mejlat mig med hejarop och åsikter, och jag läser vartenda ett och försöker svara så gott jag kan. Imorgon är Olov Abrahamsson tillbaka som vanligt men om ni vill fortsätta läsa mina ledare kan ni självklart finna dem i Piteå-Tidningen till hösten (inlogget på webben funkar till båda tidningarna). Men först ska jag vara riktigt långledig.