Ledare: Sahlin tar sitt ansvar

"Mona är en schysst tjej med hjärtat på rätta stället." Så formulerade sig artisten Henrik Schyffert under valrörelsen.
Det är en bra beskrivning. Mona Sahlin har varit en genuint demokratisk ledare.

Hon började sitt partiledarskap 2007 med ett omfattande rådslagsarbete. Alla medlemmar och sympatisörer skulle delta i utformningen av politiken.
Politiken skulle inte vara en enmansföreställning där partibasen pekade med hela handen.

Många yngre S-riksdagsledamöter uppplevde att det blev högre till tak efter skiftet mellan Sahlin och Göran Persson 2007.
"Mona ger det goda ledarskapet ett ansikte. Hon ser, uppmärksammar och uppmuntrar människor - från praoelever i riksdagen till nya nervösa riksdagsledamöter", skrev unga S-riksdagsledamoten Maryam Yazdanfar på sin blogg.

Men tyvärr räckte inte detta nya goda ledarskap i valet 2010. Den bistra sanningen är att Socialdemokraterna under Mona Sahlins ledning gjorde sitt sämsta val sedan demokratins genombrott i Sverige.
Valresultatet 30,7 procent är fyra procentenheter lägre än Perssons förlustval 2006, som slutade med att denne avgick.

Därför är det en självklarhet att allt inom socialdemokratin nu diskuteras  -  politik, ledarskap och organisation.
Socialdemokratin måste ompröva, förändra, förnya och modernisera - om den vill bli ett regeringsparti i framtiden.
Det begriper också Mona Sahlin, mer än de flesta. Därför är hon den första att ta ansvar, kliva åt sidan och släppa fram nya krafter.
"Jag har funnits med väldigt länge. Det är inte rimligt att gå till väljarna med samma ansikten igen", sa hon vid söndagens presskonferens.

Men det räcker inte med att bara Sahlin tar sitt ansvar. Fler måste titta sig i spegeln. Det är rätt att allas ansvar prövas på extrakongressen i slutet av mars 2011.
Självklart går det inte att kasta ut alla sittande ledamöter i partistyrelsen och verkställande utskott. Men det är viktigt att gräsrötterna och den breda allmänheten känner att det sker något verkligt nytt.

Valberedningen och kongressen måste röja plats för en ny generation i partiledningen.
Signalen till omvärlden måste vara glasklar. Socialdemokratin är inte ett parti som bara håller fast vid det gamla.

När det gäller Mona Sahlins efterträdare nämns ofta namn ur riksdagsgruppen som Thomas Östros, Veronica Palm, Leif Pagrotsky, Morgan Johansson, Ylva Johansson och Sven-Erik Österberg.
Men kretsen av partiledarämnen bör vidgas. Det går att hitta tänkbara kandidater även utanför riksdagshuset.

Valberedningen borde till exempel ta sig en funderare på Göteborgs kommunalråd Annelie Hulthén. Hon har erfarenhet från riksdagen, Europaparlamentet och kommunpolitiken. Eftersom hon befunnit sig i kommunhuset de senaste åren är hon inte heller belastad av raset på riksplanet 2006 och 2010.
Valberedningen bör också hålla öppet för personer som Pär Nuder, Margot Wallström och Ulrica Messing. De har visserligen lämnat den centrala partipolitiken. Men samtliga har erfarenheter, färdigheter och kunskaper som borde göra att de finns med i diskussionen om det framtida partiledarskapet.

Men mitt i all denna persondiskussion gäller det också att Socialdemokraterna har en generaldebatt om sin politik.
I valrörelsen 2010 hade Socialdemokraterna starkt fokus på fördelningspolitiken. Men för att kunna bedriva fördelningspolitik måste det finnas något att fördela.
Därför gäller det att socialdemokratin ägnar sig mer åt närings-, jobb- och tillväxtpolitik.
Om vi ska klara av att finansiera a-kassa, sjukförsäkring och offentlig service så är det viktigt att det finns ett starkt näringsliv och en växande arbetsmarknad.