En paradox – verkligen inte den största, men inte heller den minsta – med riksdagsvalet 2014 var att det bara dröjde några timmar innan Annie Lööf framställdes som en av valets vinnare. Detta upprepades gång på gång, och blev till slut en sanning – det var under hösten tal om både "Annieansen" och om (C) som ledare för oppositionen.
Nog för att de övriga allianspartierna minskade ännu mer, men låt oss ändå ställa mediebilden mot fakta. Lööf ledde i sitt första val Centerpartiet till en klar minskning, och landade på 6.1 procent av rösterna. Det var partiets näst sämsta valresultat sedan den allmänna rösträttens införande. Sällan har väl den grekiske generalen Pyrrhus ord varit så träffande: "En sådan seger till och jag är förlorad."
Så är det i en medial kultur som hela tiden behöver berättelser om vinnare. När rapporteringen om politik börjar likna sportsidorna blir varje tv-debatt en tävling som ska betygsättas, och finns det ingen klar vinnare, då skapar man en.
Detsamma gäller med förlorare. Två år tidigare var Lööf mediernas favoritförlorare, och tvingades avbryta sin utlandssemester för att komma hem och förklara varför några liberaler i Stockholm – som av någon anledning fått för sig att de var centerpartister – totat ihop ett lite väl fantasifullt idéprogram.
Det var djupet av det fallet, som skapade bilden av vinnaren Annie Lööf. Det är en stark berättelse. Men den har rätt lite att göra med riktig politik.
Rollen som förlorare har nu övergått till miljöministern Åsa Romson (MP). Vad hon har gjort för fel har jag faktiskt inte riktigt förstått. Någon sade att hon hade målat sin båt med fel färg. Det hade kanske kunnat vara graverande – om hon basat för en ekologisk färghandel, inte för ett politiskt parti.
När Romson förra veckan gav ett enkelt besked om Jordbruksverkets stöd till myggbekämpning, blev hon påhoppad av vice ordföranden för (C), Anders W Jonsson.
– Om inte Romson och Bucht löser situationen i Gysinge, tycker jag att de ska tillbringa en dag i mygghelvetet utomhus.
Det är ett ovärdigt sätt att uttrycka sig om en politisk motståndare på. Och visst är det tacksamt att ge ett tjuvnyp till den som redan är etablerad som förlorare i mediebilden – men någon gång borde man väl också stanna upp, och fråga sig om det verkligen är en slump att det alltid är kvinnliga, ledande politiker som behandlas på ett så osakligt sätt?