I måndags twittrade Göran Greider, chefredaktör för Dalademokraten (ob S): ”Ingen från fackföreningsrörelsen i regeringen?”
Joho, det finns ju en hel drös statsråd som har starka fackliga rötter.
Regeringschefen Stefan Löfven själv har en bakgrund som svetsare, fackligt aktiv i Örnsköldsvik och mångårig förbundsordförande för IF Metall. Utbildningsminister Anna Ekström var ordförande för akademikerfacket Saco 2001-2011. Näringsminister Ibrahim Baylan var under en period ombudsman för gamla HTF (som blev en del av Unionen 2008).
Socialförsäkringsminister Annika Strandhäll var tidigare ordförande för fackförbundet Vision. Nya landsbygdsministern Jennie Nilsson är i grund och botten vårdbiträde samt medlem i fackförbundet Kommunal. Infrastrukturminister Tomas Eneroth började sitt yrkesliv på anrika verkstadsföretaget Bröderna Hammarstedts i Växjö och är alltjämt medlem i IF Metall.
Det innebär att det – i ett historiskt perspektiv – till och med är en riktigt god facklig representation bland statsråden.
Till detta ska läggas en rad statssekreterare och politiska tjänstemän som varit verksamma i den fackliga rörelsen.
Socialdemokratins koppling till löntagarorganisationerna framstår därmed som klar och tydlig även 2019.
Den relationen ska svensk socialdemokrati dessutom måna om.
Det skulle vara direkt osmart att kapa banden till facket, som tidigare justitieministern Tomas Bodström föreslog i en eftervalsdiskussion i SVT.
Dessa band är nämligen en central förklaring till att Löfvens parti klarar sig bättre än systerpartierna runtom i Europa.
Det finns givetvis inga skäl att nöja sig med ett valresultat på 28,3 procent. Men vid en internationell jämförelse är det ingen dålig siffra.
Det facklig-politiska samarbetet har gett S i Sverige en unik styrka. Låt mig påminna om de senaste S-resultaten i några andra länder:
Norge 27,4 procent
Österrike 26,9 procent
Danmark 26,3 procent
Tyskland 20,5 procent
Finland 16,5 procent
Grekland 6,3 procent
Nederländerna 5,7 procent
Faktum är att det är svårt för något parti att nå över 30 procent i dagens splittrade politiska landskap.
När de svenska Socialdemokraterna fick 31 procent i valet 2014 var det den bästa siffran för ett enskilt parti i något av de senaste valen i Norden. Den näst bästa är S-resultatet i Sverige 2018!
Det betyder emellertid inte att Löfven & Co kan luta sig tillbaka. Partiets position som det ledande löntagarpartiet är inte given för all framtid. S behöver bredda basen och synfältet.
Det moderna arbetslivet rymmer inte bara medlemmar i Handels, IF Metall och Kommunal. Det rymmer också sjuksköterskor, poliser, lärare, socialsekreterare och bibliotekarier – det vill säga massor av vanliga människor som inte är medlemmar i ett LO-förbund.
För S har det långvariga samarbetet med LO gett partiet kraft, verklighetsförankring och en kanal till vanligt folk.
Ett närmande till tjänstemännens och akademikernas organisationer är ett sätt att utveckla den strategin. Även TCO- och Saco-folket måste känna att S står upp för deras intressen.
Det är en av nycklarna för att svensk socialdemokrati ska kunna vara ett stort och betydelsefullt parti även i framtiden.