Pandemin har slagit hårt mot arbetsmarknaden i Sverige. Över en halv miljon arbetslösa svenskar är arbetslösa. Men när arbetsmarknadsminister Eva Nordmark (S) kallade till presskonferens i förra veckan kunde hon peka på att det nu går att se en vändning.
"Det finns 86 000 lediga jobb att söka. Volvo Cars gör till exempel omfattande nyanställningar över hela landet. Efterfrågan på arbetskraft är hög inte minst inom turism och i restaurangbranschen. Jobben kommer tillbaka", sa hon.
Det är glädjande. Men det finns också siffror som är oroande, icke minst statistiken över antalet långtidsarbetslösa.
Drygt 180 000 personer är nu långtidsarbetslösa, vilket innebär att de varit utan jobb i ett år eller mer.
Många av dem har goda förutsättningar att komma igen. En arbetsmarknadsutbildning kan bli vägen till ett nytt jobb. Fler arbetslösa i södra Sverige borde dessutom upptäcka möjligheterna på den expanderande arbetsmarknaden i Norrbotten och Västerbotten.
Men det löser inte allt. Redan före pandemin var det tydligt att det fanns en stor grupp med olika former av problem – fysiska, psykiska, sociala eller andra bekymmer som gör det svårt att få jobb även när det är högtryck i ekonomin.
Därför krävs olika former av subventionerade anställningar för att dessa människor överhuvudtaget ska få in en fot på arbetsmarknaden, vilket också måste vara en högprioriterad fråga när regeringen nu snickrar ihop statsbudgeten för 2022.
Eva Nordmark och regeringen har redan gjort en del sådana satsningar – till exempel på så kallade extratjänster och introduktionsjobb. Volymerna behöver dock bli betydligt större.
Det kostar en slant för skattebetalarna. Men för samhället i sin helhet blir effekterna ändå ett plus. Det är ju, trots allt, bättre att den som är långtidsarbetslös får ett grönt jobb i skogen eller en extratjänst på ett äldreboende än att han eller hon driver omkring i utanförskap och tvingas gå till socialkontoret för att klara försörjningen.
Socialdemokratin får så klart räkna med att den typen av åtgärder kommer att möta motstånd från riksdagens högerpartier. M, KD och SD har tidigare krävt stora neddragningar i de arbetsmarknadspolitiska programmen.
Det finns emellertid inga skäl för S att ducka för en debatt om jobbpolitiken.
Verkligheten är på socialdemokratins sida. Marknaden fixar de facto inte jobb åt alla. Det behövs också ordentliga satsningar på subventionerade anställningar för dem som befinner allra längst bort från arbetsmarknaden och nu riskerar att bli permanent utslagna.