Det må vara sommartider, men jag hoppas att så många som möjligt av NSD:s läsare var uppe tidigt nog i söndags för att höra Sveriges Radio P1:s samhällsmagasin Godmorgon, världen, och veckans avsnitt av Panelen. Inte bara för att det ofta är veckans radiohöjdpunkt för den politiskt intresserade – utan också för att just den här veckans diskussion gav en sorts blixtbelysning av allt som gått fel i svensk politik.
Diskussionen handlade till en början om den gångna veckans debatt inom Vänsterpartiet, hur partiet ska förhålla sig till feminism och jämställdhet i Sveriges förorter. Redan i sitt första inlägg lyckades Expressens krönikör Lotta Gröning trampa snett, när hon menade att den politiska toleransen hade gått för långt.
Sydsvenskans krönikör Carl Rudbeck fyllde på med anklagelser om "wahabbism finansierad från Saudiarabien" och några halvkvädna men insinuanta visor om Islams kvinnosyn, medan Flammans Jonas Thunberg förgäves försökte förklara att alla politiska problembeskrivningar och lösningar måste utgå ifrån kunskap och forskning, inte överdrifter och anekdoter.
Det var illa nog, men det mest belysande var ändå när programledaren gick vidare till nästa fråga, som handlade om bostadsbristen. Rudbecks svar var: "Det här är ett problem som drabbar alla storstäder i Europa idag, med denna flyktinginvandring som vi har."
Det är ett uttalande som är så hårresande felaktigt att jag inte tvekar för ett ögonblick att kalla det korkat. Om det, mot all förmodan, skulle behöva bemötas, så kan man börja med att konstatera att det är en minst spännande logik att hävda att bostadsbristen är ett problem eftersom människorna är för många. De flesta skulle hävda att det snarare är att bostäderna är för få, och jag kan inte låta bli att undra om Rudbeck resonerar på samma sätt när det gäller bristen på förskoleplatser i vissa storstäder; är problemet möjligen att det föds för många barn?
Den svenska bostadsbristen har en lång historia, och rötter som går djupt tillbaka – till nittiotalets krisår, och ännu längre. Det är ett ämne som har berörts flera gånger på den här sidan, och här är varken platsen eller tiden att ta om det från början. Det vi måste tala om i stället är att Rudbecks logiska snedsprång tyvärr inte är en tillfällighet, utan tvärtom är en del av ett pågående haveri inom den svenska borgerligheten.
Redan innan valet i fjol kunde tendensen märkas av, och efter det har den blivit allt tydligare; det finns borgerliga skribenter som förespråkar ett politiskt närmande till Sverigedemokraterna, och andra som redan har gjort deras tänkande till sitt.
Det yttrar sig ofta i ett bisarrt logiskt krumsprång: Titta på ett samhällsproblem, vilket som helst. Det kan vara ojämställdhet eller, i just det här fallet, bostadsbristen. Blunda sedan för såväl problemets orsaker som dess möjliga lösningar och de möjligheter de innebär, och skyll det i stället på den svenska migrationspolitiken och på flyktingarna.
Det är intellektuellt ohederligt och skrämmande, och det verkar både utarmande och fördummande på debattklimatet. Och jag måste erkänna att jag inte förstår hur det kan ske framför ögonen på oss.
Det är en sak att Sverigedemokraterna har blivit riksdagens tredje största parti. Men att en del av den svenska borgerligheten skulle visa sig vara så ryggradslös inför den banala och fördummande populismen, det hade jag verkligen inte trott.