Rödgrön reda - tack!
En rödgrön koalition skulle leda Sverige i en annan riktning än dagens regering.
Peter Eriksson, Mona Sahlin och Maria Wetterstrand besökte Luleå i går. En rödgrön koalition skulle kunna leda Sverige i en annan riktning än nuvarande regering.
Foto: Pär Bäckström
Detta är en ledare. NSD:s ledarredaktion är socialdemokratisk och bildar opinion för arbetarrörelsens grundvärderingar.
Men det rödgröna samarbetet fungerade väl. De rödgröna partierna gjorde upp om statsbudgeten åtta år på raken.
Visst gnisslade och knakade det om det rödgröna samarbetsmaskineriet ibland. I sin bok skriver förre finansministern Pär Nuder om den dåliga personkemin mellan miljöpartiets Yvonne Ruwaida och socialdemokraten Bosse Ringholm.
"De kom från olika planeter", konstaterar Nuder.
Men det blev ändå en rödgrön uppgörelse om budgeten varje år. Det var dessutom en politik som bidrog till fler jobb, ekonomisk tillväxt, miljösatsningar och utbyggd välfärd. Politiken var både rättvis och rationell.
Hösten 2005, efter sju år av rödgrön dominans i svensk politik, var världspressen fylld av positiva omdömen om den svenska modellen.
Tisdagen den 25 oktober 2005 skrev den brittiska tidningen the Guardian om "the most successful society the world has ever known" (det mest framgångsrika samhälle som världen någonsin känt till). Artikeln handlade om Sverige och välfärden.
Tidskriften Newsweek skrev om den framgångsrika ekonomiska politiken i Sverige med hög sysselsättning, låg inflation och starka offentliga finanser.
Franska Le Monde talade om en politik som gör andra europeiska länder "gröna av avund".
I dag är Sverige inte längre en förebild. Sverige har blivit ett land med stigande arbetslöshet, fler socialbidragstagare och växande klyftor.
De redan rika får slopad förmögenhetsskatt, medan långtidssjuka och arbetslösa får dra åt svångremmen.
Den röda och gröna politiken under perioden 1998-2006 har ersatts med blå och kallhamrad klasspolitik.
Annorlunda uttryckt: Det gör skillnad vem som styr Sverige.
En rödgrön koalition kommer att leda Sverige i en annan riktning än dagens regering.
Tag bara det rödgröna programmet "Industri 2.0", som Mona Sahlin, Peter Eriksson och Maria Wetterstrand presenterade under onsdagens besök i Luleå.
Det är ett program som betonar samhällets och politikens roll för klimatomställningen.
"För oss är det uppenbart att marknaden inte ensam klarar omställningen. Stora offentliga investeringar är ett måste", skriver den rödgröna trion i programmet.
De rödgröna vill bland annat använda en extra utdelning från statliga Vattenfall som grundplåt för en riskkapitalfond för miljöteknikbranschen. Statens eget energibolag ska fungera som ett instrument för klimatomställningen.
Det är en helt annan inriktning än regeringen som bara ser de statliga bolagen som simpla privatiseringsobjekt.
Sahlin, Eriksson och Wetterstrand vill också återinföra klimatinvesteringsprogrammen, Klimp (statsbidragen till lokala klimatinvesteringar) som skrotades av den borgerliga regeringen.
Partierna anser att offentliga klimatinvesteringar är en drivkraft inte bara för bättre miljö, utan också för jobb, företagande och ekonomisk utveckling.
Även på den punkten har de rödgröna ett annat ideologiskt synsätt än regeringen. De tror inte att marknaden fixar allt.
Det är också om sådana politiska och ideologiska skillnader som debatten nu borde handla om, inte om relationerna mellan s, v och mp.
Den viktigaste politiska fronten går mellan det rödgröna alternativet och regeringen Reinfeldt, inte mellan v och mp.
Mona Sahlin lovar att det rödgröna regeringsalternativet ska vara "glasklart" i god tid före valet 2010. Bra. Men ju snabbare det sker, desto bättre.
Vi behöver en diskussion om politikens innehåll och skiljelinjer, inte en rörig "vem som ska vara med vem"-debatt.