Rödgrön front för ny sjukförsäkring
Den rödgröna välfärdsgruppen avvisar stupstocksregeln i sjukförsäkringen.
LiseLotte Olsson (V), Veronica Palm (S) och Gunvor G Eriksson (MP) bildar en gemensam rödgrön front mot regeringens ingrepp i sjukförsäkringen.
Foto: Bertil Ericson / SCANPIX
Detta är en ledare. NSD:s ledarredaktion är socialdemokratisk och bildar opinion för arbetarrörelsens grundvärderingar.
"Den här dogmatiska tidsgränsen känns fel. Vi är helt eniga om detta", säger Gunvor G Ericson (MP), ledamot i riksdagens socialförsäkringsutskott och medlem i den rödgröna samarbetsgruppen för välfärds- och rättvisefrågor.
Det är ett välkommet besked. Stupstocksregeln är feltänkt från början. Självfallet är det en god och klok ambition att den som är sjuk ska tillbaka till arbetslivet så snabbt som det bara är möjligt. Men då krävs det ordentliga satsningar på sjukvård och rehabilitering - inte fyrkantiga regler och tidsgränser som slår snett och blint.
Vinterns debatt visar med all önskvärd tydlighet att det inte går att behandla alla långtidssjuka som en stor grå massa. Varje individ har sina unika problem och behöver således sina egna individuella lösningar.
TCO-utredaren Kjell Rautio visar också (på bloggen www.utredarna.nu) att en rad tunga remissinstanser gör tummen ned för regeringens bortre parentesen i sjukförsäkringen.
Sveriges kommuner och Landsting (SKL) avstyrker det som man anser vara allt för snävt satta tidsgränser: “De föreslagna fasta hållpunkterna är alltför snäva och därför inte realistiska för att arbetsgivare och övriga involverade aktörer på bästa sätt ska kunna fullgöra sina delar i rehabiliteringskedjan."’
Statens Folkhälsoinstitut avvisar tidsgränserna i sitt remissvar på detta sätt: “Vi ställer oss tveksamma till förslagen om fasta hållpunkter i form av tidsbestämda gränser för när arbetsförmågan ska prövas. Vi bedömer att dessa är allt för snäva mot bakgrund av de förutsättningar som finns hos offentliga rehabiliteringsaktörer och arbetsgivare."
Samhall anser “att de föreslagna tidsgränserna i rehabiliteringskedjan är för snävt satta och då med hänsyn till att det finns många sjukdomstillständ och funktionsnedsättningar som kräver både mer omfattande och längre rehabiliteringsinsatser."
Försäkringskassan skriver: “För att Försäkringskassan ska kunna tillämpa reglerna krävs även att andra aktörers insatser sker i tid. Fallerar deras insatser blir de föreslagna tidsgränserna inte möjliga att hålla. Risken är att den enskilde hamnar i kläm och står utan försörjning."
Alla dessa kritiska synpunkter och invändningar struntade regeringen emellertid i, när den utformade sitt förslag och de nya reglerna.
Konsekvensen blir att många redan utsatta människor hamnar i skottgluggen.
Det är naivt att tro arbetsgivarna kommer att anstränga sig mer för att leta fram andra arbetsuppgifter åt de långtidssjuka bara för att regeringen inför en bortre parentes efter ett halvårs sjukskrivning - i synnerhet när arbetsgivarna inte ställs inför några lagstadgade krav på rehabilitering och anpassade arbetsuppgifter.
Snarare blir den bortre gränsen ett medel för arbetsgivarna att göra sig av med folk som inte anses tillräckligt produktiva.
Det blir ett hårdare klimat i arbetslivet. Grupper, som av ett eller annat skäl har nedsatt arbetsförmåga, får det tuffare.
Det är en inriktning som borde vara främmande för ett välfärdssamhälle som ska kännetecknas av humanism och omtanke.