Han hette Robert Locksley, en fredlös bonde utanför Nottingham, den som troligen var förebilden till den mytomspunna legendaren från 1200-talets England.
Mer känd under namnet Robin Hood – den ädelmodige stråtrövaren som tog från de rika och gav till de fattiga.
Namnet är högaktuellt igen, den här gången inom EU. Den skatt på finansiella transaktioner som nu diskuteras kallas ofta för just Robin Hood-skatt.
Tanken är att ta ut en pytteliten avgift, 0,01-0,1 procent, på alla finansiella transaktioner. Det enorma antalet affärer genererar ändå betydande summor som kan användas till olika samhälleliga ändamål.
Det låter enkelt och är tekniskt inte särskilt komplicerat. Samtidigt finns andra frågetecken kring skatten.
Ett gäller den grundläggande lämpligheten i att EU beslutar om medlemsländernas skatter. Ett annat är om finansmarknaderna kan komma undan skatten genom att flytta sina transaktioner utanför EU.
Det senaste har länge varit en tung invändning.
Varningsfinger har höjts för en upprepning av misslyckandet med den svenska ”valpskatten” på 1980-talet.
Men parallellen är långsökt. 1987 införde Sverige en skatt på egen hand, den var lätt för finansföretagen att undvika bara genom att flytta handeln till London.
Idag står 11 euroländer bakom tanken på att införa en Robin Hood-skatt – detaljerna återstår dock ännu - däribland tungviktare som Tyskland, Frankrike, Italien och Spanien.
Dessutom är avsikten att alla transaktioner som har anknytning till något EU-land ska omfattas. Inte bara företag med säte i EU utan också finansföretag som agerar för en kund bosatt inom unionen.
Sannolikheten för att lyckas ökar förstås ju fler länder som omfattar Robin Hood-skatten.
Det mest fantastiska är att det som en gång var ett ”orealistiskt” vänsterprojekt idag är på väg att genomföras av EU.
Visst har det hänt något när högermannen och EU-kommissionens ordförande Manuel Barroso säger:
"De senaste tre åren har finanssektorn i EU stöttats med 4 600 miljarder euro. Det är dags för finanssektorn att ge tillbaka ett bidrag till samhället."
Det mest deprimerande är att Sverige är helt marginaliserat i den här debatten.
Svenska regeringen säger nej och den socialdemokratiska oppositionen tycks handlingsförlamad.
Först sa Magdalena Andersson nej, sedan tog hon tillbaka och sa att socialdemokraterna kan ompröva sin ställning.
"Nu finns en sådan här skatt och vi kan studera hur den fungerar", sa hon i ett uttalande nyligen.
Vilken entusiasm…
Jag kan förstå att man inte tar ställning innan paketet är klart. Men nog sjutton bör en socialdemokratisk finansministerkandidat ha en mer positiv inställning till att hålla efter finanskapitalet.
För det handlar inte bara om pengarna. Än viktigare är den tydliga politiska signalen om att finanssektorn inte längre kan ta för sig som förut, den får rätta in sig i ledet.