1917 utsågs S-ledaren Hjalmar Branting till finansminister i den liberalsocialdemokratiska koalitionen. Branting vantrivdes dock med uppdraget och lämnade finansministerstolen efter bara ett par månader.
Istället axlades rollen som finansminister av skåningen Fredrik Vilhelm Thorsson, vars liv och politiska gärning skildras i boken "Fattigpojken som blev finansminister" (Hjalmarson & Högberg 2016).
Thorsson trivdes bättre på "finansen" och fick beteckningen som "den stora rikshushållaren" i pressen.
Samma rikshushållaranda har fortsatt att prägla socialdemokratiska finansministrar under mer 100 år.
Ernst Wigforss, Gunnar Sträng, Kjell-Olof Feldt, Göran Persson och andra legendariska finansministrar har stått för ordning och reda i statsfinanserna.
Dagens finansminister Magdalena Andersson är inget undantag från regeln. I likhet med sina historiska företrädare håller hon fast vid linjen att starka offentliga finanser är grunden för att kunna genomföra välfärdsreformer och bedriva progressiv fördelningspolitik.
Det är en ekonomisk politik som varit särskilt betydelsefull under pandemin. Till skillnad från många andra länder har Sverige haft ekonomiska muskler för att möta alla påfrestningar för samhället.
Det har funnits pengar för att hantera de akuta problemen genom korttidspermitteringar, förbättrad A-kassa, mer resurser till sjukvården och andra insatser, liksom till stimulansåtgärder för att få fart på jobb, ekonomi och näringsliv efter krisen.
Trots alla krispaket förblir Sverige också ett av de EU-länder som har absolut bäst offentliga finanser. Finansministrar i stora EU-länder som Frankrike, Tyskland, Spanien och Italien torde se med avund på den relativt låga statsskulden i Sverige och med viss beundran på sin kvinnliga ministerkollega i Norden.
Kort sagt: Magdalena Andersson fortsätter att ha bra koll på pinalerna.
Det innebär även att det kommer att finnas utrymme för en del framtidsreformer i budgeten för 2022, liksom välbehövliga satsningar för att få ned långtidsarbetslösheten som annars riskerar att bita sig fast på höga nivåer efter coronakrisen.
Komplikationen är det parlamentariska läget. Efter att Januariavtalet fallit är det osäkert om och hur Magdalena Andersson ska få riksdagens stöd för budgeten.
Det eventuella stödet från Vänsterpartiet och Centerpartiet är oklart. Och utan stöd från C och V kan det bli en högerbudget som röstas igenom, vilket innebär att Sverige kan stå inför en ny regeringskris om bara några månader.
Det är sannerligen inget optimalt läge inför höstens budgetmanglingar.
Det är bara att hoppas att samtliga fyra partier (S, MP, C och V) som släppt fram den rödgröna minoritetsregeringen nu besinnar sitt ansvar. Ett budgetkaos, som gynnar landets högerkrafter, borde inte ligga i deras intresse.