"Inga större skillnader finns kvar längre i det svenska samhället. Alla tillhör mer eller mindre medelklassen."
Sådana uttalanden hörs med jämna mellanrum.
Att alla skulle ha det ungefär lika gott ställt är förstås en grov förvanskning av verkligheten.
Ovedersägligt är att levnadsstandarden lyfts ordentligt för alla grupper de senaste decennierna och att klassgränserna idag inte ser likadana ut som igår.
Men samtidigt kvarstår enorma skillnader.
Avståndet mellan Lidingö och Husby, mellan Rosengård och Limhamn är betydligt större i kronor räknat än i antalet kilometer.
Den tidigare trenden mot ökad jämlikhet har efter1980 vänts i sin motsats.
Under alliansens tid vid makten har inkomsterna t o m minskat för vissa grupper. Andra har haft måttlig tillväxt medan de som redan tjänar mest också fått störst utbyte av alliansens politik.
Hur stora är då skillnaderna i tillgångar? Stämmer vår bild av förmögenhetsklyftorna med verkligheten?
Intressant nog tycks det som om vi kraftigt underskattar graden av ekonomisk ojämlikhet i samhället.
Det verkar faktiskt som om vi låter oss luras av talet om den alla omfamnande medelklassen.
I en nyligen presenterad amerikansk undersökning fick försökspersoner gissa hur stor andel av den samlade förmögenheten som gick till de 20 procent rikaste hushållen.
Genomsnittsgissningen var att de rikaste förfogade över 58 procent av tillgångarna. I verkligheten var det avsevärt mycket mer, 84 procent.
De flesta önskade sig ett betydligt jämlikare samhälle, en halvering av rådande förmögenhetsklyftor.
Tidigare i år genomfördes på Aftonbladets uppdrag en liknande undersökning i Sverige.
Resultatet blev snarlikt det i USA. Men missuppfattningen om klyftornas storlek var faktiskt ännu större i Sverige än i USA.
I Sverige ägde de 20 procent rikaste 87 procent av de samlade tillgångarna 2007. Men svenskarna tror att det bara var 38 procent.
Kunskapen om inkomsternas och tillgångarnas fördelning är central för samhällsdebatten.
De är en indikator på hur samhället mår och på graden av social sammanhållning.
Men märkligt nog saknar vi sedan 2007 fakta om hur tillgångarna är fördelade i det svenska samhället.
Sedan förmögenhetsskatten avskaffades går det inte längre att få fram förmögenhetsstatistik eftersom den byggde på Skatteverkets deklarationsblanketter.
Problemet skulle kunna åtgärdas om uppgifter från banker och finansinstitut samlades in och användes, även om skatten inte längre tas ut.
Men alliansregeringen är inte intresserad av att lyfta fram sådana uppgifter i ljuset. Kanske anar den att statistiken skulle visa att klyftorna ökat av alliansens politik.
I stället för att driva en mer rättvis politik väljer de att mörka statistiken.
För en kommande S-regering måste det dock vara en prioriterad fråga att se till att verkligheten speglas så som den ser ut.