Svensk demokrati är stark. I riksdagsvalet 2018 röstade mer än 87 procent av de röstberättigade – en internationellt sett mycket hög siffra.
I Norge och Finland, två andra framstående demokratier, var valdeltagandet 78 respektive 72 procent i de senaste valen.
Sommarens regeringskris har dock blottat vissa brister i det demokratiska systemet i Sverige.
Vårt styrelseskick bygger på att regeringen har tillräckligt med stöd bland de folkvalda i riksdagen.
Det betyder inte att regeringen behöver ha majoritet. Minoritetsregeringar har snarare varit legio än undantag i Sverige, vilket ju också funkar.
Genom tuvhoppande och/eller breda överenskommelser kan även minoritetsregeringar visa handlingskraft och nå goda resultat.
Minoritetsregeringar kan dock enkelt avsättas om de inte har tillräckligt med stöd i riksdagen.
Så skedde också när riksdagen röstade om SD:s misstroendeförklaring 21 juni. En brokig riksdagsmajoritet bestående av alltifrån vänsterpartisten Birger Lahti i Pajala till sverigedemokraten Jimmie Åkesson i Sölvesborg gjorde tummen ned för Stefan Löfven.
Ganska snabbt visade det sig emellertid att denna allians inte hade ett eget alternativ. Ulf Kristersson (M) gav upp försöken att bilda en ny regering efter mindre än två dygn. Istället passade talmannen bollen tillbaka till Stefan Löfven.
Eftersom få var intresserade att dra igång ett nyval bara ett år före val ordinarie val så slutade också allting med att Löfven efter ett par veckors tjorvande blev återvald som statsminister – dock med svagare stöd än tidigare och osäkerhet kring riksdagens stöd för statsbudgeten 2022.
Turbulensen speglar problemet med hur misstroendevapnet fungerar i Sverige.
Bättre hade varit om Sverige, som Tyskland, tillät enbart konstruktiva misstroendeförklaringar. Det föreslogs av Lindbeckskommissionen redan 1992 och aktualiseras nu i en debattartikel av statsvetaren Olof Petersson i Dagens Nyheter.
Det ska inte räcka med oheliga allianser för att avsätta en sittande regering. De partier som gör det måste också i förväg ha försäkrat sig om att de kan bilda en annan regering, vilket ju SD, V, M och KD inte kunde i juni.
Vidare finns skäl att se över nyvalsinstrumentet. Ett nyval – eller extra val som det egentligen heter – borde automatiskt resultera i en ny mandatperiod om fyra år.
I annat fall kommer det alltid att upplevas som för dyrt och omständligt att utlysa nyval när det är nära till det ordinarie valet.
Slutsatsen är därmed given. Det är dags att tillsätta en ny bred författningsutredning.
Det finns saker och ting som behöver förändras i regeringformen inför framtiden. Ett bra system kan bli bättre.