Alla pratar om den gröna omställningen. Så även Magdalena Andersson när hon på tisdagen besökte SSAB i Luleå.
Jag träffade henne vid den enorma masugnen som producerar 7 700 ton stål om dagen. Det är överväldigande stort. I alla ordets bemärkelser. Inte minst vad gäller klimatpåverkan.
Där eldas kol för att framställa råjärn för produktion av stål. I princip på samma sätt som man gjort i 1 000 år. Bara masugnen ute på Svartön står för 5 procent av hela landets koldioxidutsläpp.
Det är naturligtvis helt orimligt att fortsätta så. Jorden hettas upp mot undergång i allt snabbare takt. Inte heller de alltför lågt satta klimatmålen kommer nås. Vi måste ställa om.
Men stålet behövs. Titta dig runt. Var du än ser finns stål. I våra hus, bilar, möbler och ja hela vår vardag. Kan allt det där bli grönt?
Jodå men visst, det är bara att byta kolet mot vätgas. Då kommer det ut råjärn som vanligt på ena sidan och vatten i stället för koldioxid på den andra.
Eller bara och bara. Riktigt så enkelt är det inte. Det krävs nya ugnar, ljusbågsugnar, med en helt ny teknik. Enorma investeringar som måste kunna räknas hem. Och så ska ju vätgasen framställas också. För det krävs energi. Massor med energi.
Vissa beräkningar visar att det krävs 70 terawattimmar för en fullt utbyggd produktion av fossilfritt stål. Det motsvarar två gånger Danmarks hela energikonsumtion.
”Vi måste öka produktionen” säger Magdalena Andersson när jag frågar henne om energibehovet. Vi blickar ut över marken där SSAB påbörjat arbetet med det nya fossilfria stålverket. Jo, tänker jag, svårare är det faktiskt inte.
Sverige kommer behöva mer energi – mycket mer. Det enda som går att få fram snabbt är markbaserad vindkraft.
Magdalena Andersons regering påbörjade ett arbete för att underlätta för sådan etablering, bland annat genom att det ska vara lönsamt för de kommuner som upplåter mark för vindkraftsparker.
Det har nuvarande regering dragit tillbaka. Även på det här området anser tydligen regeringen att de som försörjer landet inte ska få något enda tillbaka.
Det verkar faktiskt som om de inte bryr sig. Varken om Norrbotten, den gröna omställningen eller energiförsörjningen.
Regeringens fixering är pinsam. De har lagt alla sina ägg i kärnkraftskorgen. Samtidigt som de själva säger att ett nytt kärnkraftverk kan stå klart tidigast 2035. Och så måste jag påpeka att kärnkraft är osäkert och farligt i brytningen, klyvningen och slutförvaringen. Alltså i hela kedjan.
Men oaktat vad man tycker om kärnkraft så räknar SSAB med att kunna ha det nya verket med ljusbågsugn i gång om 4 år. De har inte tid att vänta på kärnkraft medan regeringen rullar tummarna.
Eller rullar tummarna förresten. Det vore faktiskt bättre om de gjorde. För, som Anderson säger, nu försvårar de för ny energiproduktion.
”Energiöverenskommelse” säger Magdalena Andersson innan vi skiljs. ”Socialdemokraterna kommer fortsätta kräva en bred energiöverenskommelse. Stabilitet och långsiktiga spelregler i energiförsörjningen vore det bästa för Sverige.”
När jag vinkar hejdå tänker jag på hur trist det är att han som bröt den tidigare energiöverenskommelsen är landets statsminister.