”När det var arbetslöshet här på 70-talet så tvingade de oss att åka ner till Scania i Södertälje för att söka jobb.” sa en gammal gruvarbetare jag mötte i Gällivare.
Det som kallades flyttlasspolitiken finns säkert skäl att kritisera, men den hade också sina poänger. Den var en del i att se hela landet som en arbetsmarknad, en förståelse för att vi behöver och kan hjälpa varandra.
Förutom att få arbetslösa gruvarbetare från Malmfälten att söka jobb i södra Sverige innehöll den utbildning, omskolning, flyttbidrag, etableringsstöd och en hel den annat.
Idag, när norra Sverige skriker efter arbetskraft, finns ytterst lite av detta. Istället höjer regeringen återvandlingsstödet och betalar alltså folk för att lämna landet. Galenskap.
I veckan skrev NSD om Gällivares utmaningar under rubriken 7 000 nya jobb men brist på bostäder.
Siffran 7 000 är inte några glada politikers påhitt. Den är en beräkning utifrån vad gruvbolagen behöver och de kringjobb det skapar.
Och nej, det finns inte 7 000 nya bostäder på gång i Gällivare. Inte i närheten.
Men det finns ett beprövat knep som ger både ökat byggande och billigare bostäder – statligt investeringsstöd. Det vägrar dock regeringen att införa.
Trist. Både för Gällivare och för de som skulle vilja flytta dit för att jobba.
En aktiv bostadspolitik skulle bidra till att Norrbotten kan växa. Det skulle också en aktiv och sammanhållen arbetsmarknadspolitik.
I södra Sverige stiger arbetslösheten. Att då skära ner på vuxenutbildning och förlita sig på privata jobbcoacher är katastrofalt.
Men också här i norr märks att staten skär ner på arbetsmarknadspolitiken. Många företag har svårt att rekrytera. Det drabbar Norrbottens och landets tillväxt.
Kanske är inte jämförelsen med Scania i Södertälje på 70-talet så dum ändå.
Det är ett gemensamt ansvar att ge förutsättningar för människor att kunna komma hit där jobben finns.
På Arbetsförmedlingens hemsida hittar jag både en speciell sida och flera filmer om Spännande jobb i norr.
Där beskrivs alla de jobb som finns, men också trygghet, närhet och den livskvalitet Norrbotten kan erbjuda.
Efter en del skrollande hittar jag en sida om ekonomiskt stöd. Men det var verkligen skralt.
Du kan få upp till 3 600 kronor för resa och boende vid en anställningsintervju. Det räcker inte långt om man exempelvis ska från Västerås till Gällivare.
Om man sedan får jobbet kan man under en fösta månad få 220 kronor om dagen för boende, men bara om man är föremål för något av Arbetsförmedlingens program.
I vårt grannland Norge finns sådant som skattelättnader, avskrivna studielån, extra barnbidrag och liknande.
Kanske är det inget för Sverige, men värt att titta på. Det vi gör nu räcker i alla fall inte.
Eller det är ännu värre: Staten motarbetar människors vilja att komma hit och jobba. Man betalar folk för att ge sig av härifrån.
Att höja återvandringsbidraget är verkligen kontraproduktivt.
Värst är att det signalerar till människor som bott och arbetat länge i Sverige att de inte är välkomna, vilket spär på idéen om att olika människor är olika värda.
Men även ur ett rent nationellt tillväxtperspektiv så är det korkat att betala upp till 350 000 kronor för att någon ska lämna landet. Men inte ge stöd för att kunna etablera sig här där jobben finns.