När politiker ska avkrävas ansvar i medierna sker det nästan alltid på detaljnivå, och de frågor som ställs handlar nästan alltid om enskildheter. Det kan handla om blöjor som vägs i äldromsorgen eller om tysk kolkraft, men frågan blir alltid: "Vad ska du göra åt just det här?"
På sätt och vis är det rimligt. Det enskilda blir lätt levande, och på mer öppna frågor kan man lämna svar som låter bra utan att förpliktiga till någonting. Ofta är det också just i den spontana reaktionen på ett konkret fall som en politikers ideologiska grundfärg blir tydlig. När Erlander i den berömda utfrågningen i valrörelsen 1966 bara kunde råda ett nygift par att ställa sig i bostadskön, satte det verkligen fingret på en öm punkt i det socialdemokratiska samhällsbygget.
Samtidigt är det också en fixering vid sakfrågor och detaljer som för med sig problem. Ibland kan det nästan verka som om det är viktigare att en minister är insatt på detaljnivå i varje sakfråga som ligger på hens bord, än att hen har tillsatt medarbetare som är kompetenta att hantera dem. Och ännu värre är att det ibland blir viktigare att inte säga något fel, än att faktiskt säga någonting nytt.
I ett läge där varje enskildhet riskerar att komma tillbaka och bita beslutsfattare i svansen, blir fokuseringen vid dem som ett koppel som håller politiken tillbaka; visst är det bra att ha visioner, men bara till en viss gräns.
Det här är ett större problem för politiker som vill presentera en ny bild av samhället, som argumenterar för jämlikhet och för moraliska principer, än det är för de borgerliga politiker som utgår ifrån en mer praktisk, ekonomisk rationalitet. Den som sätter jämlikhet i första rummet kommer nämligen inte bara att behöva argumentera för att reformen är klok, utan också för att den är viktigare än de många andra ömmande frågor som lika gärna hade kunnat prioriteras.
Det är inte konstigt att det fungerar så – den som ställer höga krav, kommer också att mätas efter en hårdare måttstock. Den som vågar tala om moral, kommer också att få svara på svårare moraliska frågor än den som väljer att tala om det som i alla fall på ytan verkar vara ekonomisk sakpolitik.
En sådan inriktning på debatten gör politiken betydligt tråkigare, och det är inte svårt att tänka sig att en visionär och retoriskt yvig politiker som Olof Palme hade haft betydligt svårare att klara sig i dagens mediala landskap än han hade det på sin verksamma tid.
Att det är tråkigt är emellertid bara ett mindre problem, bredvid det faktum att fokuseringen på enskilda sakfrågor faktiskt bakbinder den progressiva politiken. Det är ingen slump att Fredrik Reinfeldt ville varna för de som bar på visioner – visioner riskerar nämligen att ändra på ordningen i samhället. Och den ordning som finns just nu gynnar alltid vissa grupper mer än andra, de som redan sitter på inflytande, resurser och makt.
Fokuseringen på sakfrågor, på enskilda detaljer och på konsekvens är i sig självt en konservativa reflex, och fungerar som en vakthund mot progressivt politiskt tänkande; hit får man tänka, men inte längre.
Det är naturligtvis bra att politiker avkrävs ansvar – det är en av deomkratins centrala funktioner. Men kanske borde man fundera på om det inte är läge att avkräva ansvar inte bara för det som har gjorts fel – utan också vad man har gjort nytt. Att vara inkonsekvent, att ha visioner och att våga ha fel måste kunna förlåtas – annars kommer vi aldrig att våga utveckla ny och konstruktiv politik.