Det var en politiskt turbulent start på veckan. Jag är nog inte den enda som ägnade måndagsmorgonen åt att undra om rimlighet, sans och sanning blivit passé och om liberalismen är död.
- För det första var det årsdagen av Rysslands fullskaliga invasion av Ukraina. Ett krig som i tre år har skördat mängder av människors liv, men som Trump i veckan hävdade att Ukraina startade. I samma andetag kallar han också Zelenskyj för diktator. Båda sakerna är lögner och en farlig flirt med Kreml. Trumps syfte kan inte vara något annat än att smörja Putin för att tillsammans med honom dela upp Ukraina så som de har lust för.
- För det andra kom resultatet av valet i Tyskland. Ytterhögern gjorde sitt bästa val sedan 1933 och Socialdemokraterna (SPD) sitt sämsta sedan 1887. Det troliga är en koalition mellan det stora högerpartiet CDU och SPD. Antagligen är en sådan lösning det bästa, men det är inte bra. Det riskerar att sudda ut konflikten mellan höger och vänster i frågor om ekonomi, arbete och välfärd. Kvar finns då bara den där innerlig tröttsamma identitetspolitiken som ytterhögern är så besatta av.
- Och för det tredje avgick Centerpartiets partiledare Muharrem Demirok. Det är förstås inte en händelse i storlek med de andra två, men ändå ett tecken i tiden. Det är svårt att leda ett parti som är liberalt och höger, men som inte vill ge sig in i den bruna auktoritära sörja de andra högerpartierna accepterat.
Det var en sämre måndagsmorgon än vanligt för den som tror på en bättre värld och en framtid präglad av sans och sammanhållning.
Det kanske inte är min roll att ropa efter mer liberalism, men det är faktiskt vad jag saknar. Nej, inte nyliberalism. Det har vi nog av med ständigt sänkta skatter och privatiseringar av välfärden.
Det jag saknar är grundläggande liberala värderingarna, alltså tro på vetenskap, på alla människors lika värde, på sanning och respekt för minoriteter.
Det är så mycket bättre än en värld som styrs av Trump och Putin eller tysk ytterhöger.