Drygt en halv miljard blev notan för att reparera rälsen på Malmbanan efter urspårningen förra julen.
Men kostnaderna stannade inte där. LKAB förlorar 100 miljoner varje dag när tågen mellan Kiruna och Narvik står still. Det stora stoppet förra vintern varade i tre månader.
Svindlande summor i både reparation och uteblivna intäkter alltså.
Varje vagn på de långa malmtågen fylls med 100 ton malm. Man behöver inte vara ingenjör för att räkna ut att det sliter på rälsen.
Malmbanan är en av de sträckor som drabbats hårdast av den stora underhållsskuld som svensk järnväg dras med.
Och att den fortfarande är enkelspårig är verkligen obegripligt. Det är en lång sträcka, med tät trafik som är helt central för landets tillväxt.
Den borde ha dubbla spår. Både för att klara kapaciteten av gods- och persontrafik och för att minska sårbarheten vid mindre stopp och skador.
Inget av detta är nytt och inget är heller någon direkt politisk konflikt. Alla säger sig vilja rusta och bygga ut Malmbanan. Men år efter år uteblir nödvändiga investeringar.
Det är så korkat. Förutom att det skulle ge trygga transporter för malm och människor så leder den typen av investeringar i sig till tillväxt och fler jobb.
När man investerar i vägar, järnvägar eller bostäder så kickas ekonomin igång på ett sätt som ingen annan bransch kan mäta sig med.
Varje ny byggnadsarbetare i arbete leder till ytterligare tre nya jobb. Det handlar självklart om underleverantörer och kringpersonal, men också om jobb i servissektorn och i förlängningen i välfärden.
Men visst, även om det är en vinst att göra de där investeringarna så måste pengarna fram. Man måste satsa för att vinna helt enkelt.
Regeringen och Sverigedemokraterna vill nu ”pröva förutsättningarna för en utbyggnad av Malmbanan med medverkan från privata aktörer” som de skriver i en gemensam artikel i Dagens Industri.
Jag har inget emot privata pengar, men det är riskfyllt att överlåta delar av vår mest grundläggande infrastruktur i privata företags händer. För det finns inga fria luncher, eller privata pengar.
Vad händer vid krig eller kris? Eller när avtalen löper ut? Och vem ansvarar för framtida investeringar?
Det finns många frågor, men det enda vi vet är att få privatiseringar har varit lyckade. Om man inte med lyckad menar att privata aktörer tjänat pengar på gemensamma behov.
Socialdemokraterna föreslår istället extra anslag och lånefinansiering.
Är det inte riskfyllt att låna pengar?, kanske någon tänker. Jo till löpande utgifter, men inte till investeringar. Det är snarare smart eftersom det, som sagt, kickar igång ekonomin.
Socialdemokraterna i Norrbotten föreslår också att staten ska använda tio års vinstuttag från LKAB för investering i Malmbanan.
Bra idé. LKAB är ju en riktig vinstmaskin men pengarna går rakt in i statskassan, utan att ge något till den region där vinsten skapas.
Genom lånefinansiering och genom att använda det statliga ägandet i LKAB kan man bygga ut, rusta upp och få långsiktigt hållbara transporter.
Då slipper vi i framtiden sådana stora notor för reparationer som förra årets urspårning orsakade.
Det är mycket bättre än att privatisera.