I en ledare 1 november 2019 påminde jag om hur S-legendaren Gustav Möller satte press på arbetsmarknadens parter i 1930-talets Sverige. 1935 undertecknade han en proposition med inskränkningar i avtalsfriheten och konflikträtten.
Det väckte ett ramaskri bland en del fackliga företrädare. Men utan detta politisk tryck hade det sannolikt inte blivit något Saltsjöbadsavtal och historiskt handslag mellan parterna.
Fack och arbetsgivare insåg att de själva måste skapa ordning och reda. I annat fall kommer staten att gripa in.
Det är inte enda gången som staten och en socialdemokratisk regering lagt sig i parternas arbete. I början av 1990-talet – efter ett decennium med kaos i lönebildningen – tillsattes Rehnbergskommissionen.
Tidigare AMS-chefen Bertil Rehnberg förhandlade fram ett stabiliseringsavtal – och Sverige tog sig ur de spiraler av snabba pris- och lönekostnadsökningar som urholkade landets konkurrenskraft under 1980-talet.
Så småningom blev parterna mogna att återta ansvaret för lönebildningen.
1997 fick Sverige Industriavtalet, som sedan dess fungerat som norm och märke för resten av arbetsmarknaden. Löneökningstakten anpassades till vad den konkurrensutsatta sektorn tål.
Resultaten har varit bra för både fack och arbetsgivare under snart ett kvartssekel. Reallönerna har stigit. Konkurrenskraften har stärkts. Sverige har haft små och få arbetsmarknadskonflikter jämfört med andra länder.
Både Saltsjöbadsavtalet och märket är goda exempel på vad den svenska partsmodellen kan uträtta.
Men det finns också skäl att påminna om de finstilta raderna i historieböckerna. Det var initiativen från regeringshåll 1935 och 1990 som tvingade fram ett ökat ansvarstagande hos parterna.
Kan hårt kritiserade statliga utredningen om LAS leda fram till ett liknande utfall 2020?
Kanske. Icke minst de fackliga organisationerna borde se faran i att Sverige får inte bara Gudmund Toijers utredningsförslag, utan en högerregering som går ännu längre.
Sverige är fjärran från 1970-talet när en socialdemokratisk regering kunde driva igenom LAS, MBL och andra arbetslivsreformer. Dagens riksdag har en klar majoritet partier som på ett eller annat sätt vill luckra upp arbetsrätten.
Rimligen har fackföreningsrörelsen större möjligheter att få igenom sina krav i förhandlingar med Svenskt Näringsliv.
En partsöverenskommelse kommer inte att ge facket allt. Men det framstår trots allt som ett bättre alternativ än att låta politiken diktera villkoren.