För många är detta första veckan av en välförtjänt semester – men för mig är det den första arbetsveckan som vikarie på den här sidan. Det är som det brukar vara, och jag klagar inte. Men för många svenskar ser i alla fall semestern annorlunda ut i år.
Det har knappast undgått någon att det har blivit på modet att åka tåg – och att det inte finns någonting som är så hopplöst ute som att flyga. Det talas om löften om att hålla sig på marken, det talas om att "smygflyga" och mest av allt talas det om "flygskam." Det är både en känsla och en politisk strategi – genom att synliggöra och skambelägga flygandet hoppas aktivister få resenärerna att välja ett mer miljövänligt alternativ.
Att det är åt det hållet vinden blåser har inte undgått företagen heller. Enligt Ekot i Sveriges Radio har tre företag fällts av Reklamombudsmannen för vilseledande reklam i ärenden som rör miljön hittills i år, fler än tidigare, och det är en trend som kan väntas fortsätta. Det är också allvarligt eftersom graden av miljövänlighet hos en vara – till skillnad från dess design eller kvalitet – är nästan omöjlig att avgöra för en vanlig konsument.
Det är naturligtvis fint att både resenärer och konsumenter vill välja ett miljövänligt alternativ. Ingen skugga ska falla över folks goda avsikter. Men ur ett politiskt perspektiv är utvecklingen både oroande och problematisk.
Den pågående klimatförändringen är nämligen inte mitt problem eller ditt, det är vårt gemensamma problem – och vi kan faktiskt inte låtsas som om lösningen på det liknar en bantningskur. Kollektiva problem kräver kollektiva lösningar, och det är faktiskt inte upp till den enskilda individen att besluta om jorden ska gå under eller ej. Att låtsas som om det vore så är att reducera den pågående krisen till en sorts lek eller spel, samtidigt som den storskaliga miljöförstöringen obehindrat fortgår utom synhåll.
Till dem som säger att flygskam är ett bra sätt att rädda världen på skulle jag vilja ställa frågan: När blev egentligen människors privata skam den känsla man förändrar världen med? Är det en känsla som kommer att få världens oljemiljardärer – och de länder och regimer som lever helt och hållet på att utvinna fossila bränslen – att skänka bort sina förmögenheter?
Klimatförändringen är ett problem med globala proportioner, och kommer att kräva åtgärder på samma skala. Det går inte att lösa vid köksbordet eller i mataffären. Och att tro att det gör det är faktiskt lite som att tro att man löser bostadsbristen genom att köpa en bostadsrätt.
Detta är inte en uppmaning att börja flyga – bara till att börja skilja äpplen från päron i en av vår tids viktigaste frågor. För den som bara har en hammare ser alla problem ut som en spik att slå in. I ett samhälle där identitet och konsumtion är allt ser varje problem ut som något man löser med en livsstilsförändring och ett medvetet val.
Det är snart 25 år sedan som den då nyvalde socialdemokratiske partiledaren Göran Persson vid sitt installationstal valde lägga tonvikten vid någonting som han kallade för "det gröna folkhemmet." Idén slog an, men vi är fortfarande inte där.
Och när vi frågar oss hur vi ska komma dit så kan vi faktiskt också ställa oss frågan hur det första socialdemokratiska folkhemmet egentligen kom till. Var det genom att de svenska konsumenterna under lång tid valde att konsumera arbetarlitteratur och funktionalistisk arkitektur – eller var det genom långsiktigt, målmedvetet och organiserat politiskt arbete?