Ledare: Politikens bakgård

Torbjörn Nilsson, till vardags redaktör på nyhetsmagasinet Fokus, har skrivit en obehaglig bok. Boken"De omänskliga" (Weyler) skildrar den smutsiga bakgården i svensk politik.
I boken redogör han utförligt för det folkpartistiska intrånget i Socialdemokraternas interna datanätverk Sapnet under valrörelsen 2006, Fredrik Reinfeldts inpiskning och utskällning av de borgerliga ledamöter som hade en annan mening om FRA-lagen och om det långa inbördeskriget i SSU, det socialdemokratiska ungdomsförbundet.

Det finns vissa svepande formuleringar som jag reagerar emot. Till exempel gäller det Stockholmsjournalistens beskrivning av machokulturen hos SSU:are i Norrbotten. Den är lika grund och schablonmässig som Kjell Sundvalls bild av Norrbotten i filmen "Jägarna".
Men om vi bortser från en del sådana detaljer har Torbjörn Nilsson tyvärr slagit huvudet på spiken. Vid sidan av all idealitet och allt självuppoffrande engagemang finns en mindre vacker sida av politiken.
"I politiken avslöjas det finaste och fulaste hos en människa - på en och samma gång", skriver Torbjörn Nilsson i förordet.

Smutsiga kampanjer och fula tricks är inget nytt i politiken. I början av 1900-talet baktalades liberalen Karl Staaf när han tog strid för rösträtten. På fina borgerliga middagar under 1970-talet spreds rykten om att Olof Palme var både sinnessjuk och narkoman.
I partiernas interna nomineringskampanjer har ibland förekommit ryktesspridning om både otrohet och alkoholism.
Men det känns som att det har kommit mer skit i fläkten under det senaste decenniet.
Eller som en ung folkpartist säger i boken: "Om tidigare generationer folkpartister hade John F Kennedy eller Ronald Reagan som idoler, så var den här generationens förebild Karl Rove, den ökände rådgivaren bakom George W. Bush."
Det blir rena jesuitmoralen som styr. Ändamålen helgar medlen. Skitsnack och smutskastning tar över. Partiernas fina mål och värderingar blir en bisak.

Det är en utveckling som är förödande för partierna. Det blir bara en särskild sorts hårdhudade karriärister som engagerar sig i politiken - om den präglas av intrigmakeri och elakt maktspel.
Idealisterna trängs undan till förmån för Karl Rove-typerna.
Därför gäller det att medlemmar i partier och ungdomsförbund ser sig i spegeln - gärna varje morgon och kväll.
Lever vi som vi lär? Behandlar vi andra med respekt och som jämlikar? Är vi solidariska och schyssta med varandra?

SSU har lärt en del av sina bittra fajter. Inbördeskrig skördar alltför många offer, som en SSU:are konstaterar i Torbjörn Nilssons bok.
Men tyvärr uppstår det ständigt nya varbölder. Det räcker med att säga Kiruna, Arvidsjaur och Kalix som exempel på aktuella socialdemokratiska inbördeskrig.

En sak är också säker: Om partierna och ungdomsförbunden ska kunna engagera många i och för partipolitiken går det inte att låta verksamheten styras av personliga vendettor och bitter maktkamp.
I framgångsrika partier har man kul och trevligt tillsammans.
"Socialismen ska vara en tebjudning", som Anders Ehnmark och P-O Engqvist skrev en gång för länge sedan.

Partimötena kan rymma tunga och allvarliga diskussioner, men de måste även vara en källa till glädje, skratt, gemenskap och kunskap.
Få svenskar vill ägna helger och kvällar till klösmöten där det handlar om att ta heder och ära av andra.
Politiken måste vara något annat - något bättre - än den smutsiga byk som skildras i "De omänskliga".