Minns ni den moderatledda regeringen 2006-2014?

Det gör jag. Ett av statsråden hette Ulf Kristersson. En annan minister bar namnet Elisabeth Svantesson.

Det  var personer som brann för att sänka skatterna  – och verkligen tog chansen att göra det.

Under regeringsperioden 2006-2014 sänktes skatterna med hela 138 miljarder kr. 

Kristersson & Co genomförde jobbskatteavdrag 1, 2, 3, 4 och 5. Förmögenhetsskatten slopades. Bolagsskatten sänktes. Svenska folket fick läx-Rut, lägre krogmoms och en massa annat.

Det var helt i linje med Moderaternas valprogram och idéer.

Precis som Moderaterna hade sagt före valet 2006 fick dessutom A-kassan, sjukförsäkringen och arbetsmarknadspolitiken betala priset för skattesänkningskalaset.

Man kan tycka mycket om detta. Det är dock inte förvånande att en M-ledd regering bedriver M-politik.

Mer besynnerligt var att även försvaret och rättsväsendet – två av Moderaternas gamla käpphästar – fick stå tillbaka.

Till exempel är det tankeväckande att studera hur polisutbildningen utvecklades under Moderaternas regeringsår. 

Mellan 2008 och 2010 genomfördes en kraftig nedskärning av antalet platser på polisutbildningen.

2008 antogs 1.708 personer till polisutbildningen. 2010 antogs bara 141 personer till polisutbildningen – en neddragning med hela 92 procent.

Under åren 2009-2011 antogs endast 1.463 polisstudenter –  i snitt 487 personer per år.

Detta skedde dessutom i ett läge när omkring 400–500 poliser gick i pension varje år.

Till Moderaternas försvar ska sägas att det skedde en viss återutbyggnad av polisutbildningen åren före regeringsskiftet 2014. 

Noterbart är dock att den stora utbyggnaden av polisutbildningen skett efter valet 2014, när Sverige fick en S-ledd regering som prioriterade investeringar i välfärden och rättsväsendet före nya jobbskatteavdrag.

Nu är det dubbelt så många på polisutbildningen som när Stefan Löfven tillträdde som statsminister i oktober 2014. Dessutom har två nya polisutbildningar, i Malmö och Borås, öppnats.

Om detta finns skäl att tala när Ulf Kristersson, Elisabeth Svantesson och deras partivänner larmar och lever om i dagens kriminalpolitiska debatt.

De har nämligen ett stort ansvar för dagens polisbrist. Sverige lever alltjämt med konsekvenserna av att M drog ned på polisutbildningen under sina regeringsår.

En ny polis är inget som Morgan Johansson och Mikael Damberg snyter fram under en fikarast på justitiedepartementet. Det tar tre år att utbilda varje ny polis.

Därför kommer det att dröja innan det blir full effekt av den utbyggda polisutbildningen.

Redan nu går emellertid att skönja vissa resultat.

I mitten av juni började 563 polisassistenter arbeta runtom i landet – 123 av dem förstärkte polisväsendet i Region Syd som haft stora kriminella problem. 

Sakta men säkert förstärks den polisiära närvaron runtom i landet.

Det betyder absolut inte att allt som behöver göras nu är gjort. 

Dagens regering har ett stort ansvar för att utrusta polisen med bättre verktyg, bidra till straffskärpningar och för att stärka det förebyggande arbetet.

Men det finns inga skäl att göra kriminalpolitiken till ett stort stridsämne som Moderaterna försöker göra – i synnerhet inte med tanke på högerpartiets egen roll i dramat.

Moderaterna visade i en rapport häromåret att antalet utanförskapsområden i Sverige ökade under deras egna regeringsår. 

2014 (efter åtta år med Kristerssons parti i regeringsställning) fanns 130 utanförskapsområden i Sverige, vilket var en ökning med 25, enligt en SCB-undersökning som M lät beställa.

Det borde föranleda viss ödmjukhet när Moderaterna nu mullrar om skjutningarna och sprängningarna. Problemen grundlades långt före regeringsskiftet 2014.