Den 18 oktober 2012 twittrade Cecilia Widegren (M), ordförande i försvarsberedningen 2012-2014, om ett ”Ryssland som drar sig österut” och att ”Europa är säkrare än på länge”.
Uttalandet fick hård kritik av många försvars- och säkerhetspolitiska debattörer, inklusive på oberoende moderata Svenska Dagbladets ledarsida.
"Det känns inte helt betryggande med det Widegrenska ledarskapet", konstaterade ledarskribenten Claes Arvidsson.
Redan då var Vladimir Putins stormaktsambitioner nämligen tydliga. Ryssland hade påbörjat en kraftig upprustning och flyttat fram positionerna. Glöm inte att det bröt ut ett krig i Europa redan 2008 när Ryssland ockuperade 20 procent av Georgiens yta – ett tydligt brott mot folkrätten.
2014 kom sedan annekteringen av Krim, kriget i östra Ukraina och ett allt hårdare tonläge mot Rysslands grannländer.
Det är ett beteende som visar noll respekt för FN-stadgans regler om varje stats territoriella integritet och politiska oberoende. Följaktligen utgör det ett allvarligt hot mot alla mindre stater i Rysslands närhet, inklusive Finland och Sverige.
Denna osäkerhet är också bakgrunden till omläggningen av den svenska försvarspolitiken som skedde efter regeringsskiftet 2014.
I måndagens anförande under Folk och försvars rikskonferens beskrev försvarsminister Peter Hultqvist (S) att denna politik vilar på två pelare.
1. En förstärkt försvarsförmåga. Mellan 2014 och 2025 sker en 80-procentig utökning av försvarsutgifterna. Värnplikten har återinförts. Regementen återöppnas. Det investeras i nya vapensystem, en större krigsorganisation, fler övningar och ett starkare civilt försvar.
2. Ett närmare samarbete med andra länder. Det militära samarbetet med Finland intar en särställning men Sverige har också utvecklat samarbeten med övriga Norden, de baltiska staterna, Frankrike, Storbritannien, Tyskland, USA samt genom partnerskapet med Nato.
Vid sidan av den nationella försvarsförmågan har Sverige alltså allierade. Sverige står inte ensamt.
"Sverige är en uppskattad Nato-partner", som Natos generalsekreterare Jens Stoltenberg uttrycker saken.
Det är även svaret till de borgerliga debattörer som anklagar regeringen för passivitet när Putin nu talar om att stycka upp Europa i nya intressesfärer.
Hultqvist och regeringen svajar inte. Tvärtom har S-regeringen varit proaktiv och prioriterat försvars- och säkerhetspolitiken på ett helt annat sätt än vad som skedde under alliansstyret 2006-2014.
Widegrens aningslöshet ("det glada twittrandet", som Claes Arvidsson uttryckte saken på ledarsidan i Svenska Dagbladet) har ersatts med en mer realistisk hållning till Putins hårda regim och en rad konkreta satsningar för att stärka försvaret av Sverige.