”Kommunen borde ju vilja göra sitt bästa för att behålla personalen” suckar Kommunals ordförande Malin Ragnegård när jag träffar henne på ett äldreboende i Jokkmokk.
Ja nog är det konstigt.
Norrbotten har lägst arbetslöshet i landet. Industrin och gruvorna tävlar om att erbjuda bättre villkor och högre lön för att locka folk, men i Jokkmokks kommun gör man det motsatta.
Vi slår oss ner i personalrummet vid fikatid. Samtalet böljar mellan orimlig schemaläggning, daglig stress, den låga lönen, nytt datasystem, svårigheterna locka unga till yrket och allt där emellan.
Det var länge sedan jag jobbade i äldreomsorgen, men skrämmande mycket är sig likt. Delade turer till exempel trodde jag var utrangerade för länge sedan, men icke.
När jag frågar varför så säger personalen att de fick välja mellan det och att vara schemalagda varannan helg. De valde att jobba var tredje helg och fick då acceptera delade heldagspass med fyra timmars paus i mitten.
”Så är det nästan alltid” säger Malin. ”När våra medlemmar kräver förbättringar tvingas de avstå något annat – pest eller kolera.”
På så vis kan de som styr säga att personalen valde, att de vill ha delade turer. Även om sanningen är att de än mindre vill ha varannan helg uppbokad för jobb.
Samma sak med ofrivillig deltid. Kommunen kan slå sig för bröstet med att de har erbjudit alla anställda att jobba heltid.
Vad de inte säger är att många av de som tackar nej, som fortsätter jobba deltid, gör det för att de helt enkelt inte orkar ett så tungt arbete på heltid. Inte för att de inte vill och absolut inte för att de lever fett på 75 procent av en undersköterskas heltidslön.
Personalen i Jokkmokk berättar att deras chef förstår och står på deras sida. Men det spelar ingen roll när kommunens ledning snålar, slösar och sliter ut.
Snålar med resurser. Låga löner och för få anställda. Det går inte att komma undan att det kostar med god välfärd. Grundbemanningen är för låg och det är svårt att få tag i vikarier.
Slösar med kommunens skattepengar. Eftersom både lön och villkor är dåliga är det svårt att rekrytera. I stället för att satsa på de som jobbar och som vill jobba mer så paniklöser man problemen med att hyra in tillfällig personal. Det blir mycket dyrare och mindre kontinuitet.
Sliter ut de hjältar som gör jobbet. Pressen är så hård att få orakat jobba heltid eller ett helt yrkesliv. På många håll i landet ger man just den här personalen arbetstidsförkortning. På alla ställen innebär det färre sjukskrivna och bättre verksamhet. Bra för alla, men då måste kommunen våga ta steget. Idag betalar kommunalarna genom att själva gå ner i arbetstid
Snart är rasten slut. De som just vittnat om ett slitigt, stressigt och underbetalt jobb sveper det sista kaffet.
”Vad är bäst med jobbet då?” frågar Kommunal i Norrbottens ordförande Marianne Engberg, som också är med på besöket.
I ett slag förändras stämningen. Leenden och ett varmt sorl sprider sig ”Att få göra en bra dag för de boende” säger någon. ”När man då och då hinner hålla en av de boende i handen och känna hur hon kommer till ro” skjuter en annan in.
Det råder ingen tvekan om att de här gillar sitt jobb, är bra på det och skulle kunna göra det än bättre.
Välfärdens hjältar är verkligen inte en överdrift att kalla de undersköterskor och vårdbiträden jag möter i Jokkmokks äldreomsorg. Varje dag slår de knut på sig för att ge våra äldre en värdig vardag.
På vägen hem tänker jag på det Malin sa om att kommunen inte prioriterar sin personal. Men det är faktiskt värre än så. När man inte ger de som är proffs i äldreomsorgen rätt förutsättningar och goda villkor så drabbas verksamheten – de äldre.
De som jobbar i välfärden förtjänar bättre. Fler kollegor, högre lön och kortare arbetstid är verkligen inte för mycket begärt. Det är bra för dem, för de äldre och för verksamheten - i förlängningen för hela samhället.
När vi har en välfärd att lita på ökar sammanhållningen och det bygger Sverige stark.