Under fredag och lördag samlas omkring 1 000 företrädare för 57 socialdemokratiska och progressiva partier från alla delar av Europa i Berlin.
Det är PES, de europeiska Socialdemokraternas samarbetsorganisation, som kongressar och drar upp riktlinjerna inför framtiden.
"Kongressen präglas av att det pågår ett fullskaligt krig i Europa. Det blir fokus främst på fred och säkerhet", säger avgående utrikesminister Ann Linde, som ingår svenska delegationen på PES-kongressen.
Vid kongressen kommer med all sannolikhet även Sveriges tidigare statsminister Stefan Löfven att väljas till ny ordförande för PES. Han är den enda nominerade kandidaten och har mycket starkt stöd bland (S)ysterpartierna i Europa.
"Uppdraget ger honom och svensk socialdemokrati en chans att driva på för sina hjärtefrågor – Global Deal för schyssta arbetsvillkor, den feministiska utrikespolitiken och den aktiva klimatpolitiken", säger Linde.
En annan central fråga för ESP-kongressen blir diskussionen om hur socialdemokratin kan stärkas som motkraft och alternativ till de auktoritära, högernationalistiska och nyfascistiska krafter som är på frammarsch i världen och Europa.
Den internationella socialdemokratin är långtifrån lika stark som på 1960- och 1970-talen. Men socialdemokratin är definitivt inte uträknad. Den är fortfarande en faktor att räkna med.
Det finns socialdemokratiska regeringschefer i Danmark, Finland, Norge, Spanien, Portugal, Malta, Nya Zeeland och Tyskland. Med ett valresultat på 30,3 procent förblir dessutom de svenska Socialdemokraterna det största politiska partiet i norra Europa.
Tillsammans med progressiva krafter inom borgerligheten kan socialdemokratin även uträtta en hel del.
Arbetet i Europaparlamentet är ett bra exempel. S&D-gruppen, som har 145 av parlamentets totalt 705 mandat, bildar ofta majoritet tillsammans med de borgerliga grupperingarna. På så sätt bildas en gemensam front mot de högerextrema rörelserna.
Det är en fingervisning om hur socialdemokratin och arbetarrörelsen måste agera om den ska bli förbli en relevant politisk kraft. Den måste bilda allianser med andra (socialliberaler, gröna politiker, borgerliga feminister och andra) som vill stärka välfärden, jämställdheten, löntagarnas rättigheter och klimatarbetet.
Sådana samarbeten innebär kompromisser och att Socialdemokraterna får göra fler eftergifter än vad som var fallet på 1960- och 1970-talen. Men det är klokare och mer konstruktivt att göra gemensam sak med andra demokratiska partier än att sätta sig på läktaren och låta de extrema krafterna diktera politiken i världen och Europa.