På min fjärde dag i Norrbotten stod jag på stationen i Gällivare och väntade på ett försenat tåg till Kiruna. Det tog inte längre tid innan jag fick uppleva Malmbanans brister.
En timmes väntan för en ledarskribent är i och för sig ingen katastrof. Inte alls faktiskt. Jag kunde njuta av den fantastiska vyn över Dundret och smälta intrycken av en heldag i Gällivare.
Min väntan påverkar heller inte landets BNP, till skillnad från järnmalmens väntan.
Svindlande 100 miljoner kronor om dagen förlorar LKAB när tågen inte går.
För att få ut malmen krävs pålitliga tågtransporter. Redan 1888 gick de första vagnarna från Malmfälten och 1903 stod Malmbanan klar. Den var då, med tidens mått mätt, ett robust transportsystem. Det är den inte idag.
Varje år fraktas 20 miljoner ton från LKAB bara till Narvik. Förutom det uppenbara extra slitaget så dras Malmbanan, precis som hela det svenska tågnätet med en underhållsskuld. Men till skillnad från andra järnvägssträckor påverkar ett stopp på Malmbanan inte bara personer, som en ledarskribent på besök i länets nordvästra delar. Det påverkar landets ekonomi.
Staten borde ha ett särskilt intresse av att Malmbanan fungerar.
Två tidigare finansministrar träffades i förra veckan. Båda bär ansvar för att underhållet halkat efter. De träffades på LKAB:s årsstämma där Göran Persson avgick och Anders Borg tillträdde som företagets ordförande.
Jag ska inte recensera någon av dem i den rollen, men nog är det lite genant när de nu betonar hur viktig infrastrukturen är för LKAB. Persson och Borg var framgångsrika finansministrar som hade kunnat prioritera underhåll av spår, växlar, signalsystem eller annat som skulle göra Malmbanan mer pålitlig.
Underhållsbehovet är akut men underhåll räcker inte. Det är häpnadsväckande att en så central förutsättningar för landets försörjning inte har dubbelspår. Det skulle inte bara öka kapaciteten utan också tillförlitlighet. Med enkelspår ger även en liten driftsstörning direkt stora effekter på hela tågtrafiken och kostar alltså miljontals kronor.
”Varför gör ingen nåt åt Malmbanan?” googlar jag när jag sitter där på stationen och äter upp mitt tåggodis, väntar och blickar ut över lågfjället.
Alla verkar vara överens om att det krävs resurser, men ingen plockar fram pengarna. Som vi vet är politiska löften utan pengar som att lova barnen glass när man vet att kiosken är stängd.
Men så hittar jag det. Socialdemokraterna i Norrbotten kräver dubbelspår.
Först trodde jag att det bara var vanligt tyckande. Att tycka är inte svårt. Det har man gjort förr. Men på S-distriktets kongress för några veckor sedan beslutades om en listig konstruktion för att också få muskler och kraft bakom sitt tyckande.
Låt 10 år av LKAB:s vinst gå till Malmbanan.
Genialt. Förslaget är att staten som ägare avstår från att ta ut vinst ur företaget de närmaste tio åren och i stället ger LKAB i uppdrag att använda pengarna för att bygga dubbelspår.
En smart finansminister borde ta chansen och plocka upp förslaget. Då hinner hon göra något åt Malmbanan innan hon avgår. För hon kanske också hamnar som LKAB:s ordförande en dag.
I S-förslaget finns pengarna. I alla fall en bra början. Mellan åren 2010 och 2022 var företagets vinst runt 120 miljarder och 40 procent av det gick till utdelning till staten.
Och nej, staten kommer inte gå lottlös. Varje år betalar LKAB in 5-6 miljarder i bolagsskatt. Och ökad kapacitet på järnvägen ger ökad kapacitet i gruvorna. Också det kommer staten till del i form av skatteintäkter.
En så kallad win-win-situation.
Och ett extra win för mig som älskar att åka tåg, även om en stilla timme med blicken på Dundret var bra nedvarvning för min mentala hälsa.