Ledare: Personvalet spelar roll

Väljarna har inte gjort vågen för personvalsinslaget i det svenska valsystemet.
1998 kryssade 30 procent av väljarna i riksdagsvalet. 2002 minskade siffran till 26 procent. I riksdagsvalet 2006 kryssade bara 22 procent.
Det är en tråkig trend.
De gamla demokratiska sanningarna gäller även personvalsinslaget: Den som avstår från att kryssa överlåter till andra att bestämma vilka som ska sitta i riksdagen, landstinget eller kommunfullmäktige.

Det råder ingen tvekan om att personvalsinslaget ger väljarna en verklig möjlighet att påverka vilka som ska sitta i kommuner, landsting och riksdag.
De många kryssen för Karl Petersen i samband med kommunfullmäktigevalet 2002 i Luleå är ett känt lokalt exempel. Det vände upp och ned på det socialdemokratiska partiets rangordning av kandidaterna.
Sådana exempel finns även i andra delar av landet.
I dagens riksdag finns sex ledamöter som stod långt ned på sina partiers valsedlar men kom in tack vare många personkryss.

Annorlunda uttryckt: Om väljarna är missnöjda med partiernas toppnamn är det fullt möjligt att kryssa fram en kandidat som står längre ned på valsedeln.
Personvalet ger möjlighet att kanalisera både missnöje och tillfredsställelse med partiernas kandidater.

Tag bara Sven-Erik Buchts kandidatur i årets riksdagsval. Det finns ilska och besvikelse i Tornedalen och andra delar av Norrbotten för att Bucht ratades från topplatserna på S-valsedeln. Men de som är missnöjda med valsedelns sammansättning har fortfarande möjlighet att kryssa Bucht till riksdagen.
Det räcker med att i runda slängar 6 500 norrbottningar kryssar Bucht för att han ska ta sig förbi alla andra S-kandidater på riksdagslistan i Norrbotten.

På så sätt har personvalsinslaget ett demokratiskt mervärde.
Väljarna väljer inte bara parti, utan har också en reell möjlighet att påverka vilka enskilda individer som företräder detta parti i riksdag, kommuner och landsting.

Samtidigt tvingar personvalsinslaget fram fler kontakter mellan väljare och valda. Kandidaterna måste markera profil och söka kontakt med väljarna på ett helt annat sätt än tidigare.
Det blir nödvändigt med fler arbetsplatsbesök, skolpresentationer och andra kontakter för att nå medborgarna.

Naturligtvis finns skäl att vara vaksam på pengarnas betydelse för personvalet. Till exempel bör det finnas en lagstadgad skyldighet för alla kandidater att redovisa alla sina bidrag och inkomstkällor.
I dag finns en frivillig överenskommelse mellan riksdagspartierna om att redovisa alla personvalsbidrag. Men det räcker inte.
På kommunal och regional nivå finns hundratals småpartier som inte skrivit på någon central överenskommelse.
Därför är lagstiftning om pengarna rimligt. Den som gör anspråk på offentliga uppdrag ska också tåla en närgången offentlig granskning.

Det finns dock ingen anledning till några större förändringar i dagens modell. Den är en ganska vettig mix av parti- och personval.
De som kandiderar gör det inte bara som enskilda personer. De bekänner ideologisk färg och gör en politisk varudeklaration genom att ställa sig på en röd, grön eller blå valsedel.
Men det går inte att bara gömma sig i partiapparaten och tro att man ändå ska bli vald. Personvalsinslaget tvingar kandidaterna till fler offentliga framträdanden.

Partier, massmedier, myndigheter, forskare och andra har nu ett gemensamt ansvar för att sprida kunskapen om att personvalsinslaget faktiskt spelar roll.
Det är viktigt att alla nyttjar möjligheten att kryssa i valet 2010. 22 procent 2006 var en usel siffra.