Per-Ola Eriksson har skrivit ned sin livsberättelse i samarbete med frilansjournalisten Lena Callne.
Resultatet har blivit den mycket läsvärda boken "Kompromisskungen" (Ekerlids förlag).
Särskilt noterar jag att boken är utgiven med stöd av Centerpartiet. På sociala medier gör Annie Lööf reklam för boken, samtidigt som hon berömmer Erikssons politiska gärning.
Det är inte alla C-ledare som uttryckt sig lika uppskattande. I boken vittnar Eriksson om "den dåliga personkemin" med Lennart Daleus (partiledare 1998-2001) och när han fick en rejäl utskällning av Maud Olofsson (partiledare 2001-2011).
De gillade inte Erikssons politiska signum – samarbetssträvandena och kompromissandet med Socialdemokraterna.
Som ordförande i riksdagens finansutskott gjorde han upp med Göran Persson (S) om budgetsaneringen 1995-1998. Dessutom blev bondpojken från Kälsjärv i Norrbotten och arbetargrabben från Vingåker i Södermanland nära vänner.
Det väckte kritik bland centerpartister som hellre samarbetade med Moderaterna och såg en tuffare retorik mot S som vägen till den politiska makten.
Utskällningen från Maud Olofsson drabbade Eriksson när han som landshövding bjöd upp Göran Persson och den dåvarande S-regeringen till Norrbotten sommaren 2006.
Det var ett arrangemang som passade illa i Maud Olofssons och alliansens valstrategi, som gick ut på att framställa Göran Persson och fortsatt S-styre som värsta hotet mot landet. Lugnt påpekade Eriksson dock att hans ansvar som landshövding var att se till Norrbottens bästa, inte alliansens. Men Olofsson bara fortsatte att banna Eriksson.
"Till sist var det ingen idé att försöka få en syl i vädret. Jag höll telefonen från örat och lät henne skälla", berättar han.
Erikssons bok säger en del om politikens villkor. Samarbetsingenjörer blir alltid en måltavla för politiska stridshingstar – de som eldar på för ökad polarisering och målar politiken i svart respektive vitt. Därför blev Eriksson inte partiledare när Olof Johansson avgick 1998 och därför drabbades han av Maud Olofssons ilska sommaren 2006.
Men i slutändan är det resultaten som räknas, inte stridshingstarnas frustande. Och få politiker kan redovisa ett lika fint bokslut som Per-Ola Eriksson.
Som en av kungarna i Mittens Rike under 1990-talet spelade han en avgörande roll för att Sverige fick ordning och reda i statsfinanserna och ett starkt finanspolitiskt ramverk.
Det finns skäl för oss alla att känna tacksamhet för insatsen. Den la grunden till att Sverige numera hör till de EU-länder som har bäst offentliga finanser och till att landet nu har ekonomiska muskler för att hantera dagens coronakris.