Idag är det prick ett år sedan Johan Pehrson valdes till ny partiordförande för Liberalerna.
När partiet samlades till riksmöte nyligen så talade han kaxigt om att det är ett år som gett "fantastiska resultat".
Jaså? Verkligen? Snällt uttryckt får det nog betecknas som en ganska fantasifull beskrivning av Pehrsons insatser under det gångna året.
I riksdagsvalet 2022 fick Liberalerna stöd från bara 4,6 procent av väljarna, vilket faktiskt är partiets sämsta resultat sedan demokratins genombrott.
Det är fjärran från Bertil Ohlins storhetstid när det liberala partiet nådde hela 24,4 procent i valet 1952 och långt under Bengt Westerbergs framgångsval 1985 när partiet backades upp av 14,2 procent av väljarna.
Valresultatet 2022 är dessutom klart under Liberalernas valresultat 2018 när Liberalerna och dåvarande partiledaren Jan Björklund höll linjen mot Sverigedemokraterna.
Då, när Liberalerna talade klarspråk om SD, fick partiet 5,5 procent. Efter Johan Pehrsons närmande till SD har partiet tappat nästan en procentenhet av sin väljarkår, noga bestämt 57 004 röster.
Men inte nog med det. Raset hade varit ännu större utan stödrösterna från ett stort antal traditionella högerväljare.
Siffrorna i SVT:s vallokalsundersökning, Valu, är avslöjande. 25 procent av Liberalernas väljare röstade på Moderaterna i valet 2018.
Det betyder att omkring 75 000 tidigare M-väljare valde att ge sin röst till Pehrsons parti 2022 vilket gjorde att Liberalerna kunde räddas kvar som riksdagsparti och hjälpa Ulf Kristersson (M) att bilda regering.
Om detta talar dock inte Johan Pehrson. Istället skryter han om att L medverkat till att Sverige fått en "liberal borgerlig regering". Men särskilt liberal är inte den nya regeringen.
Genom det så kallade Tidöavtalet (uppgörelsen mellan SD, M, KD och L) har tvärtom Jimmie Åkessons, Rickard Jomshofs och Björn Söders högernationalistiska parti skaffat sig ett avgörande inflytande över centrala delar av politiken.
De liberala eftergifterna är redan många. L har fått ge upp en rad hjärtefrågor – enprocentsmålet för biståndet, den feministiska utrikespolitiken, stödet till kvotflyktingarna, motståndet mot visitationszoner och anonyma vittnen – i utbyte mot några statsrådsposter. Folkbildningen har satts på sparlåga.
"Det blev värre än vad jag kunde tänka mig. Ingen kan säga att det här är liberal politik", säger även Jan Jönsson, L-politiker i Stockholm, i en DN-intervju 14 oktober.
Väljarna är inte heller imponerade.
Liberalernas nedgång har fortsatt efter valet. I SVT/Novus marsmätning får de 3,5 procent – klart under fyraprocentsspärren.
Mot den bakgrunden kan Liberalernas utveckling under Johan Pehrsons år vid partiledarrodret omöjligen ses som en framgångssaga.