Lördag 26 november samlas Liberalerna till ett extra landsmöte i Stockholm. Partiledaren Johan Pehrson kommer att skryta om att L nu ingår i en, som han säger, "liberal borgerlig regering".
Men Pehrsons skrävlande förtar inte realiteterna. I riksdagsvalet 2022 fick Liberalerna stöd från bara 4,6 procent av väljarna, vilket är det sämsta valresultatet sedan demokratins genombrott.
Raset hade dessutom varit ännu större utan stödrösterna från ett stort antal gamla M-väljare.
Siffrorna i SVT:s vallokalsundersökning, Valu, är talande. 25 procent av L-väljarna röstade på M i valet 2018. Det betyder att omkring 75 000 tidigare M-väljare valde att ge sin röst till Pehrsons parti i år, vilket gjorde att L med nöd och näppe kunde räddas kvar i riksdagen.
Därmed fick högerblocket (M, KD, SD och L) tillräckligt många riksdagsmandat – 176 mot 173 – för att Ulf Kristersson (M) skulle kunna erövra regeringsmakten från Magdalena Andersson och Socialdemokraterna. Utan Liberalernas sexton mandat hade det inte blivit ett maktskifte.
Men denna nya regering kan svårligen beskrivas som en "liberal borgerlig regering". En mer korrekt beskrivning är att Sverige fått sin mest högerkonservativa regering sedan Arvid Lindman styrde landet 1928-1930.
Pehrson och övriga statsråd är helt beroende av stödet från Sverigedemokraterna, ett högernationalistiskt och populistiskt parti med en radikalt annan agenda än Liberalerna. Genom det så kallade Tidöavtalet (uppgörelsen mellan SD, M, KD och L) har Sverigedemokraterna dessutom skaffat sig ett avgörande inflytande över centrala delar av politiken.
Eftergifterna är redan stora. L har fått ge upp en rad hjärtefrågor – enprocentsmålet för biståndet, den feministiska utrikespolitiken, stödet till kvotflyktingarna, motståndet mot visitationszoner och anonyma vittnen – i utbyte mot några fina statsrådstaburetter.
"Det blev värre än vad jag kunde tänka mig. Ingen kan säga att det här är liberal politik", säger även Jan Jönsson, L-politiker i Stockholm.
På landsmötet lär dock Jönsson vara bara en ropande röst i den liberala öknen. Partiledningen kommer aldrig – hur mycket Pehrson än bullrar om "den bruna sörjan" på interna möten– att ge upp ministerposterna och samarbetet med SD. Istället kommer den att tala om att Tidöavtalet, trots allt, innebär en del liberala framgångar. Till exempel i skolpolitiken.
Men Johan Pehrson hade inte behövt ge sig i lag med ett uttalat antiliberalt parti för att få genomslag för sin skolpolitik. Sådant hade partiet även kunnat uppnå genom att samarbeta med S, C, MP och V.
L kunde ha valt med S men valde SD. Det är och förblir ett outgrundligt vägval för ett parti som kallar sig liberalt.