En av riksdagens viktigaste uppgifter är att kontrollera hur regeringen sköter sitt arbete. Ett av instrumenten är konstitutionsutskottet, KU.
Alla riksdagsledamöter kan anmäla en minister till KU om de tycker att hen brustit i sin tjänsteövning. Om majoriteten delar denna uppfattning leder det till att statsrådet kritiseras – eller prickas, som det heter i vardagligt tal.
Tanken med denna ordning är att KU ska bidra till att ministrarna ändrar sina arbetssätt så att misstag inte upprepas – en viktig uppgift för utveckla det politiska beslutsfattandet.
Men ibland – vanligtvis under valår – förvandlas KU tyvärr till ett partipolitiskt tillhygge. Till exempel vilar det ett löjets skimmer över årets prickning av näringsminister Karl-PetterThorwaldsson (S).
Bakgrunden är ett uttalande som han gjorde i slutet av förra året.
"Vi älskar gruvor i Socialdemokraterna. Det är fantastiskt att vi kan bryta malm och mineral ur våra berg, göra nya produkter av dem och exportera till andra länder. Så ja – jag hoppas kunna öppna och ge tillstånd till flera nya gruvor", sa Thorwaldsson i samband med att han utsågs till ny näringsminister i november.
Det fick miljöpartisten Amanda Palmstierna att gå i taket och göra en KU-anmälan – och nu har hon alltså fått med sig hela KU på att pricka Thorwaldsson. KU anser att uttalandet kan "skapa tvivel om regeringens prövning" av nya gruvor är "saklig och opartisk".
Det är ett minst sagt besynnerligt ställningstagande. Får statsråd inte längre tycka eller ge uttryck för sina partiers respektive politik?
Får en moderat minister inte säga att hen älskar lägre skatt? Är det inte tillåtet för ett kristdemokratiskt statsråd att förklara sin kärlek till vårdnadsbidraget?
Karl-Petter Thorwaldsson talade faktiskt bara för sitt partis politik.
I Socialdemokraternas jobbpolitiska riktlinjer framgår klart och tydligt att partiet vill att nya gruvor ska kunna öppnas ”för att säkra tillgång till nödvändiga och innovationskritiska metaller och mineral” och att tillståndsprocesser ”ska effektiviseras för både befintliga och nya verksamheter”.
Därför är det varken konstigt eller anmärkningsvärt att en socialdemokratisk näringsminister säger att han älskar gruvor.
Ännu märkligare är dessutom att en bred riksdagsmajoritet – inklusive alla högerpartier – delar uppfattningen att Sverige behöver fler gruvor. Men de borgerliga ledamöterna i KU valde ändå att göra gemensam sak med Miljöpartiet, sin värsta fiende.
Vad gör man inte för att kunna ge ett socialdemokratiskt statsråd en knäpp på näsan lagom till valrörelsen? Under valår gäller uppenbarligen jesuitmoralen, att ändamålen alltid helgar medlen.