1989 stod Viktor Órban på barrikaderna och krävde att de sovjetiska trupperna skulle lämna Ungern. I söndags blev han omvald som premiärminister - och när han på valnatten tackade sina sympatisörer, tackade han dem för en historisk seger.
Hans parti Fidesz hade till och med fått behålla den två tredjedelars majoritet som de senaste fyra åren låtit dem skriva om den ungerska grundlagen på egen hand.
Det kan verka som en framgångssaga - men den här gången är det inte Sovjet, utan Órban själv som är hotet mot den ungerska demokratin.
För medan Órban och Fidesz firar segern, ser omvärlden på med oro. Även om söndagens val fortfarande var fritt, så kan man ifrågasätta om det var rättvist. De nya vallagarna innebär att valkretsarna har ritats om för att gynna den sittande regeringen och att parlamentets storlek halverats, så att Fidesz till slut inte behövde mer än 44 procent av rösterna för att få 67 procent av platserna.
Så har det demokratiska systemet tjuvkopplats, på samma sätt som en biltjuv bryter kablarna för att stjäla en bil.
Det är en utveckling som går bort från den demokratiska väg som resten av Europa har valt - och allra mest oroande är kanske att den nya vallagen bara är en liten del av ett stort reformprogram.
Ett program som å ena sidan bygger på en aggressivt populistisk och nationalistisk retorik, som inte sällan riktar udden mot landets romska minoritet och den Europeiska Unionen, och å andra sidan på en kraftfull centralisering av den ekonomiska, mediala och politiska makten.
De senaste åren har en lång rad lagar begränsat mediernas frihet att rapportera, skadat domstolsväsendets oberoende och fyllt de statliga institutionerna med lojala Fideszmedlemmar. Med fyra år till av högerstyre verkar det som om Ungern är på väg tillbaka till det enpartisystem som landet lämnade 1989. Ett system där makten inte längre finns hos folket, utan hos ett styrande parti.
Många har uppmärksammat att det öppet fascistiska partiet Jobbik vunnit en femtedel av rösterna och med det blivit Europas starkaste högerextrema parti.
Det är chockerande - men frågan är om inte den verkliga faran ligger hos det regeringsparti, som med Jobbik på den ena sidan och socialisterna på den andra försöker framställa sig som ett mittenalternativ.
Det är lätt hänt att strålkastarljuset hamnar på de mest extrema grupperna - men kanske måste vi bli bättre på att känna igen demokratins fiender, även när de inte är klädda i uniform.