På stället marsch
Jan Björklund har inte givit folkpartiet något lyft.
Folkpartiets kräftgång fortsätter i opinionsmätningarna. Den nye partiledaren Jan Björklund har inte stärkt partiets position.
Foto: Conny SillŽn / SCANPIX
Detta är en ledare. NSD:s ledarredaktion är socialdemokratisk och bildar opinion för arbetarrörelsens grundvärderingar.
I folkpartiets partiprogram 1972 hette det:
"Marknadsekonomin ger inte automatiskt önskvärda resultat. Det kräver en social styrning - en ramhushållning. Annars äventyras viktiga välfärdsmål."
Bland välfärdsmålen angavs bland annat miljöhushållning, mänsklig arbetsmiljö, social trygghet och jämnare inkomst- och förmögenhetsfördelning.
På den tiden var det inte heller ovanligt med samverkan mellan socialdemokrater och folkpartister. Under jämviktsriksdagens tid (1973-76) förekom flera uppgörelser mellan Olof Palme (s) och Gunnar Helén (fp).
Under 1980-talet fortsatte dåvarande folkpartiledaren Bengt Westerberg att odla partiets socialliberala rötter.
Westerberg tog strid för "det glömda Sverige" - funktionshindrade, invandrare och åldringar i långvården.
Även Westerberg var öppen för samarbete över blockgränsen och hade inga svårigheter att tala med dåvarande s-ledaren Ingvar Carlsson.
Men de senaste tio åren har det varit tunt med sådana initiativ. Det gamla mittenpartiet folkpartiet har tagit flera kliv åt höger.
Nu är det inte längre tal om någon "samhällelig styrning" av marknadsekonomin. Nu är det marknadsliberalismen som står i fokus för folkpartiet
I SSU:s tidning Frihet 2006 redovisade journalisten Eric Sundström bland annat hur folkpartiet har ändrat hållning i en gammal socialliberal hjärtefråga - synen på socialförsäkringarna.
I augusti 1994 presenterade folkpartiet en rapport med rubriken "En socialförsäkring är just en social försäkring".
Rapporten argumenterade mot privata försäkringslösningar och för att ersättningsnivåerna ska vara 80 procent.
"Det allra flesta vill ha en inkomsttrygghet och är beredda att betala för det", förklarade Lars Leijonborg, då vice ordförande och gruppledare i riksdagen, i en debattartikel i Göteborgs-Posten samma år.
Leijonborg fick dock mothugg från moderaterna. I augusti 1995 publicerade Dagens Nyheter en debattartikel av dåvarande ordförande i MUF, moderata ungdomsförbundet, Fredrik Reinfeldt, som argumenterade mot "transfereringsstaten".
"Läggs ett veto äver förändringar av transfereringsstaten omöjliggörs verkliga förändringar av det svenska kostnadstrycket och därmed också annat än kosmetiska förändringar av skattetrycket. Att återbesätta socialdepartementet med folkpartister i en eventuell framtida regering bör därför undvikas", skrev Reinfeldt.
"Tio år efter Reinfeldts artikel har han fått Leijonborg dit han vill", konstaterar Eric Sundström.
Nu sitter Leijonborg och folkpartiet i en moderatledd regering som administrerar en nedrustning av socialförsäkringarna och öppnar dörren för privata försäkringslösningar.
Det är förvisso folkpartiets sak att bestämma sin politiska kurs. Men den som studerar opinionsmätningarna kan lätt se att högersvängen inte har varit ett lyft.
Valet 2006 var rena katatrofen för folkpartiet. Partiet minskade från 13,4 procent till 7,5 procent.
Bytet av partiledare från Lars Leijonborg till Jan Björklund under hösten 2007 har inte heller lett till någon förändring. Folkpartiets kräftgång fortsätter i opinionsmätningarna.
Det är logiskt. Björklund representerar inget nytt.
Innan han blev partiledare hade han varit partiets vice ordförande i tio år och i allra högsta grad delaktig i folkpartiets tidigare strategi.
Björklund har varit lika insyltad som Leijonborg i det som fp-veteranen Ana Maria Narti har beskrivit som "sensationshunger" och "ett destruktivt PR-tänkande" (DN 13 mars 2007).
Björklund var med i partiledningen och rekryterade Johan Jakobsson till partisekreterarposten och Niki Westerberg som presschef - de två folkpartistiska nyckelpersoner som fick lämna sina poster under dramatiska former under valrörelsen 2006.
Därför har det varit svårt att uppfatta Björklund som ett nytt, piggt och obefläckat inslag. Han har haft lika många fingrar i de gamla surdegarna som företrädaren Lars Leijonborg.
Följaktligen står folkpartiet och stampar i opinionsmätningarna. Det är på stället marsch för major Björklunds parti.