I måndags kväll kom nyheten att en ubåt hittats på svenskt vatten. Enligt de än så länge knapphändiga uppgifterna tydde allt – från kyrilliska tecken till designen – på att den var rysk, och svensk media gick omedelbart på högvarv med spekulationer. Hade man äntligen hittat en av de ubåtar som sägs ha kränkt svenskt territorialvatten under hösten?
Svaret är, att döma av vad experterna säger, med all sannolikhet nej. Det mesta tyder på att fyndet är betydligt äldre än så, att ubåten ifråga sjönk under första världskriget och alltså är mer än hundra år gammal. Det som kunde ha varit politiskt sprängstoff visade sig snarast vara av historiskt intresse.
Det gick inte att ta miste på en biton av besvikelse i rapporteringen kring ubåtens ålder. Förra årets ubåtsjakt i Stockholms skärgård var en av årets stora mediala händelser, och bevakades intensivare än ett kungligt bröllop – precis som man fick vittring på ett nytt villebråd, visade det sig den här gången vara ett falskt alarm.
Kopplat till rapporteringen i alla svenska tidningar är också referaten av de ryska mediernas reaktioner på den svenska skräcken – en rapportering som alltid bär på mer än en biton av löje. I en blandning av indignation och ironi beskrivs den statliga ryska nyhetsbyråns rapportering som osaklig och hånfull propaganda.
Det kan nog stämma. De ryska mediernas kommentarer – eller i alla fall de som återges i svensk press – är nästan alltid partsinlagor ägnade att förlöjliga den svenska rädslan för en rysk aggression. Det borde inte överraska någon – och frågan är om man inte borde beskriva de svenska reaktionerna på precis samma sätt, som osakliga partsinlagor med syftet att överdriva risken för en rysk aggression.
För att undvika alla missförstånd: Ja, det är viktigt att vi värnar den territoriella integriteten. Om den har kränkts, så är det ett allvarligt brott, som måste leda till skarpa diplomatiska relationer. Men även om så mycket är sant, finns det ingen anledning att göra en höna av en fjäder och få det att låta som att en rysk landstigning på Gotland står alldeles för dörren. Så är nämligen inte fallet.
Det är inte helt olikt de upprörda reaktionerna på den amerikanska underrättelsetjänsten NSA:s omfattande övervakning av allierade länder. Ärligt talat – alla var medvetna om att USA hade tillgång till världens främsta avlyssningsutrustning. Vad trodde ni att de använde den till? Egentligen?
Att Ryssland agerar aggressivt i Östersjöområdet är ingenting att överraskas över. Det är en naturlig konsekvens av den ryska regimens återupptagna stormaktsambitioner, och i sig absolut inte ett skäl till panik eller till att öka försvarsbudgeten på ett huvudlöst sätt. Om en rysk aggression verkligen hade varit ett överhängande hot för Sverige hade den enda lösningen varit att tillsammans med Finland lösa medlemskap i NATO – det står vi i nuläget tack och lov långt ifrån.
Problemet med en fixering vid de eventuella ryska ubåtarna är att det som är nära, men väldigt litet, tillåts skymma det som är stort, men lite längre bort. Det pågår idag ett lågintensivt krig i utkanten av Europa – en konflikt som på sikt hotar att rubba maktbalansen på hela kontinenten.
Det stora ryska hotet mot den europeiska säkerheten och freden finns i länder som Georgien, Ukraina och i Baltikum, inte i Stockholms skärgård. Det kan vara värt att komma ihåg nästa gång någon hittar ett vrak på botten av Östersjön.