De som nu varslat om utökad konflikt på våra sjukhus är inte några Florence Nightingale-typer som vandrar genom vita salar och lägger en sval hand på sårade och skadade.
De är riktiga människor, som gör viktiga jobb. Precis som alla andra har de räkningar att betala varje månad och behöver få några veckors semester tillsammans med familjen på sommaren.
I en månad har Vårdförbundet varit i konflikt. Det låter ju livsfarligt. Har vi en sjukvård utan sjuksköterskor? Nej, så är det så klart inte.
Alla fack i Sverige är ansvarsfulla. De strejkar sällan och de utsätter aldrig medborgarna för fara. Vårdförbundet har inte lagt ner sitt arbete utan genomför en övertidsblockad. Hitintills.
Men fortfarande pågår konflikten. De har inte fått gehör för sina krav och nu varslar de om utvidgad konflikt. Fem stora sjukhus berörs, bland annat på Norrlands universitetssjukhus varslas nu om strejk från den 4 juni.
Varför börja med övertidsblockad? Det kan väl inte vara ett så vasst vapen i den fackliga verktygslådan?
Jodå, för Vårdförbundet är det vasst. Vården är nämligen så uselt organiserad och underbemannad att deras medlemmar jobbade tre miljoner timmar övertid under förra året.
Var tredje medlem jobbar regelbundet övertid. De stannar kvar efter arbetstid, hoppar över luncher, jobbar sex dagar i veckan och inställer sig på kort varsel.
Det gör att många går ner till deltid för att orka jobba också de beordrade övertidstimmarna eller att de blir sjukskrivna. Vårdförbundet uttrycker det med ”Vi betalar sjukvårdskrisen med vår hälsa”.
Sjukvårdskrisen kan inte lösas utan sjuksköterskor. Och då måste de få rimliga villkor att göra sitt jobb. Att bli av med den regelmässiga övertiden är ett av kraven de har.
Förutom det och högre lön så har de också andra viktiga och högst modesta krav. De vill till exempel kunna ta ut fyra veckors sammanhållen semester, få hållbara scheman med återhämtningstid och inte behöva vänta ett halvår på redan beslutade löneökningar.
Om man har varit orolig för svensk sjukvård innan så blir man inte lugnare när Vårdförbundet beskriver hur deras medlemmars vardag ser ut. Övertid, ingen återhämtning, uppstyckad semester och för låga löner.
8 000 fler sjuksköterskor, barnmorskor, biomedicinska analytiker och röntgensjuksköterskor skulle finnas i svensk sjukvård om alla de som idag jobbar deltid orkade gå upp till heltid.
Jag förstår att kommuner och regioner har trängda budgetar. Som så ofta när det gäller kvinnodominerade yrken finns inga övervinster att förhandla om. Tvärtom brottas kommuner och regioner med samma inflation som alla andra.
Om vi ska få bukt med sjukvårdskrisen behövs mer resurser. Att regeringen vägrar kompensera för prisstegringar leder i till att vi snarare riskerar nerskärningar i stället.
Men pengar räcker inte. Vården måste organiseras bättre. Region Norrbottens arbete mot inhyrd personal är ett led i den riktningen.
Och så måste de som jobbar i vården få bättre villkor för att kunna göra ett bra jobb.
Nu går konflikten in i ett skarpare läge. Efter Vårdförbundets varsel och arbetsgivarnas vägran att gå dem till mötes lägger nu medlarna nya bud på bordet.
Hur det går vet vi inte, men för mig är det tydligt att det var rätt att varsla om att utvidga blockaden till strejk.
Att blåsa till konflikt är löntagarnas enda vapen för att få sina rättigheter tillgodosedda. Och i det här fallet, för att säkra svensk sjukvård för framtiden.