Ordförande utan visioner
Fram träder bilden av ett svagt och oinspirerat ledarskap.
Nu ska ett nytt ledarskap för EU myglas fram under minsta möjliga insyn från de europeiska medborgarna. På bilden EU-kommissionens Jose Manuel Barroso och statsminister Fredrik Reinfeldt (M).
Foto: Virginia Mayo
Detta är en ledare. NSD:s ledarredaktion är socialdemokratisk och bildar opinion för arbetarrörelsens grundvärderingar.
Nu ska ett nytt ledarskap för EU myglas fram under minsta möjliga insyn från de europeiska medborgarna. EU:s utrikesminister, "den höge representanten". förutspås få en stor egen utrikesförvaltning, och blir dessutom vice ordförande i Kommissionen, vars självständighet gentemot regeringarna därmed undergrävs.
Uppgifterna för den permanete EU-ordföranden bestäms antagligen i praktiken av den förste innehavaren av ämbetet. Väljs Tony Blair får EU en president som kommer att göra allt för att hamna i rampljuset, fåfäng och yvig, med lika jesuitisk moral som den reaktionäre påve han numera hyllar. Få européer vill se denne krigsmanipulatör som Europas ansikte utåt.
Den svenske ordföranden skvalpar omkring i svallvågorna efter de stora länderna. I den mån Reinfeldt har någon egen uppfattning om hur Europa ska styras, ser han det som sin plikt att hålla tyst om den. Tvärtemot det gamla svenska kravet på ökad öppenhet inom EU.
Men det mest ödesdigra misslyckandet väntar på ett annat område. Efter Reinfeldts möte med USA:s president härom dagen, står det klart att FN:s stora klimatmöte i Köpenhamn om en månad inte kommer att leda till några bindande avtal om vare sig utsläppsgränser eller finansiering av de åtgärder som måste till för att förhindra den klimatkatastrof som hotar vår planet.
I stället kommer Köpenhamnsmötet att resultatera i nya till intet förpliktande "avsiktsförklaringar" och kanske en "färdplan" av det slag som blivit så populär när man vill slippa fatta obekväma beslut.
Det är naturligtvis inte Reinfeldts fel att Obama har andra saker att tänka på just nu, och att USA inte är moget att ta ställning i frågan. Men Reinfeldt borde ha insett att utan USA:s stöd skulle Europa inte heller få med sig Kina, Indien och andra länder.
I stället för att tidigt fokusera på USA, trasslade Reinfeldt in sig i en ändlös diskussion om fördelningen av de finansiella bördorna inom EU, en diskussion som han ännu inte rott i hamn. Fram träder bilden av ett svagt och oinspirerat ledarskap, i en tid som hade krävt beslutsamhet och visioner.