Den här ledarsidan har inga svårigheter att sympatisera med de i Haparanda som är kritiska mot privatiseringar inom äldreomsorgen. Men den lokala folkomröstningen söndag 15 maj blev i realiteten bara ett slag i luften.
Bland de röstande fanns visserligen ett mycket starkt stöd för kommunal drift av vård- och omsorgsverksamheten. Men problemet var att valdeltagandet blev endast 28 procent.
En stor majoritet av de röstberättigade – 72 procent – avstod från att rösta, vilket gör resultatet svårtolkat.
Det är ett resultat som ännu en gång väcker frågor om hur det lokala folkomröstningsinstrumentet används och fungerar.
Sedan ändringarna i kommunallagen 2011 har de lokala omröstningarna stått som spön i backen. Totalt har det genomförts mer än 50 olika folkomröstningar sedan lagändringen.
Men det går inte att säga att alla dessa omröstningar har utvecklat det demokratiska beslutsfattandet eller gjort politiken klokare.
När omröstningarna har genomförts har valdeltagandet i princip alltid varit lågt och bara engagerat en minoritet av väljarna.
I folkomröstningen om skolstrukturen i Luleå 2020 röstade bara 38 procent av de röstberättigade. I omröstningen om Hornavanskolan i Arjeplog 2021 var valdeltagandet 42 procent. I en omröstning i Norrtälje 2020 var det så lågt som 17,4 procent!
Jämfört med kommunfullmäktigevalen i Sverige – som har ett valdeltagande på i snitt 84 procent – kan därför dessa uttryck för folkviljan inte betraktas som särskilt starka eller vägledande.
Därför borde alla ansvarskännande riksdagspartier nu ta initiativ till en översyn av hur det lokala folkomröstningsinstrumentet har kommit att användas.
Det är rimligt att det finns möjligheter att arrangera lokala folkomröstningar. Men lagändringarna 20122 har gjort det för enkelt att driva fram folkomröstningar.
Det räcker med att bara tio procent av de röstberättigade i en kommun eller region ställer sig bakom ett upprop om folkomröstning för att det ska prövas av kommun- eller regionfullmäktige. Varför just tio procent? Varför inte 20 eller 25 procent?
Lagändringen 2011 har dessutom gjort det svårare för fullmäktigeförsamlingarna att stoppa folkomröstningsinitiativen.
Det krävs hela två tredjedelar av ledamöterna säger nej för att kunna stoppa genomförandet av en folkomröstning. Varför inte istället säga att det räcker med enkel majoritet för att avvisa kravet?
Något behöver göras. Lokala folkomröstningar, som kostar pengar för skattebetalarna och i princip bara blir opinionsmätningar med ett icke slumpmässigt urval, är inget som lyfter den kommunala demokratin eller utvecklar det lokala beslutsfattandet.