NSD har i en serie artiklar beskrivit mäns våld mot kvinnor, alltså det systematiska och upprepade våld som en kvinna utsätts för av en man hon har en relation till.
Eller för att vara ännu tydligare: Hot, terror och slag som en kvinna utsätts för inne i sitt eget hem och som utdelas av någon hon älskar eller har älskat, av barnens pappa, en sambo eller en ex-make.
I Norrbotten anmäls varje år runt 1 200 fall av just det här våldet och polisen vittnar om en ökning. Dessutom är mörkertalet tveklöst stort. Skam, skuld och kärlek hindrar många från att ta steget att anmäla.
Så varför går hon inte då? Det är väl helt orimligt att leva tillsammans med en människa som slår en? Nej för den som normaliserats in i en destruktiv relation är det tvärtom det rimliga.
Han har fått henne att tro att det är hennes fel att han slår, för att hon retat upp honom, var för trött när han ville ligga, för sur vid frukost, för pratig på en fest, för tyst på en middag, för snygg när hans kompisar kom förbi, för ful när han kommer hem från jobbet …
Många kvinnor säger också att slaget kommer som en befrielse. När han väl slår efter timmar, dagar, veckor av terror och hot så kan hon räkna ut när han kommer bli lugn igen. När det är slut för den här gången.
Men det börjar inte med slag. Inte heller med hot. Det börjar med kärlek som övergår i svartsjuka och smygande kontroll. Sakta men säkert tar han kontroll över hennes lv, isolerar och bryter ner henne och får henne att bära hans våld som en del av deras relation.
När jag tillträdde som ordförande för Sveriges största kvinnojour Alla Kvinnors Hus för snart tio år bodde kvinnorna och deras barn i vårt skyddade boende ungefär sex månader. Det var den tid jouren behövde för att lotsa en kvinna fram till den juridiska processen.
Ett halvår är kort tid med tanke på att förövaren kan ha ägnat åratal åt att cementera en alternativ normalitet och sanning. Hennes självbild är förvrängd, självförtroendet raserat och skammen över att inte kunnat se klart växer i takt med att läkningen påbörjas.
Att lämna våld är också en smärtsam process. Ett uppvaknande som tar tid.
Idag är placeringarna på kvinnojouren betydligt kortare. Socialtjänsten beviljar bara några veckor åt gången. Risken är överhängande att kvinnor inte klarar hela vägen fram till ett fritt liv utan våld om hon inte har tryggheten i en kvinnojour med sig.
Hans grepp om henne är kvar längre än man tror. När han lovar bättring, hotar med att ta livet av sig eller visar sin ömmaste kärleksfulla sida så är det inte omöjligt att hon går tillbaka och våldet, kontrollen och terrorn ökar.
I Norrbotten tvingas nu kvinnojourer stänga sina skyddade boenden. Det beror inte bara på snåla socialförvaltningar utan också på en lagändring.
Lagen i sig är bra. Den stärker barnperspektivet. Ungefär 6 000 barn i Sverige bor varje år på skyddat boende efter att ha flytt med sin mamma.
Det är bra med höga krav på de som tar emot kvinnor och barn i behov av skydd, stöd och traumabehandling. Problemet är att jourerna inte får stöd nog för att rusta verksamheten så som lagen kräver. Socialstyrelsen hade en liten peng för jourerna att söka när lagen implementerades, men det var inte tillräckligt. Jourer tvingas lägga ner.
Den som normaliserats in i ett isolerat liv kantat av våld behöver stöd och skydd. Kvinnojourerna är bäst skickade att ge det, men även de behöver stöd. Mindre snåla socialförvaltningar och omställningshjälp från Socialstyrelsen skulle ge fler kvinnor en väg ut till ett liv utan våld.