Snart kommer utredningen om en lagstadgad skyldighet för anställda i välfärden att ange misstänkt papperslösa människor.
Eller som Sverigedemokraterna och regeringen kallar den Anmälningsplikt för offentliganställda.
Alla fackförbund i välfärden har reagerat mot att deras medlemmar ska påtvingas denna nya uppgift.
Inte bara för att sjuksköterskor, lärare, barnskötare och alla andra som varje dag håller vår välfärd i gång redan har en tuff arbetssituation. Utan främst för att angiveri går stick i stäv med den uppgift de har.
Barnmorskor ska förlösa barn, inte agera gränspoliser.
Att leva i ett land som är på väg att införa en angiverilag ger en skrämmande dystopisk känsla av en totalitär framtid.
Men det innebär också konkreta problem för de nära en och en halv miljon människor som jobbar i offentlig sektor.
- Det strider mot yrkesetiken. En lärare ska ge varje barn den bästa utbildningen, inte jaga föräldrar som misstänks sakna papper. På samma sätt som vårdpersonal ska ge vård oaktat legal status på patienten framför dem. Och socialsekreterare ska skydda den som far illa även om det är en misshandlad kvinna som inte har uppehållstillstånd.
- Det underblåser rasism. För att en bussförare eller en bibliotekarie, som ju inte vet identitet på människor de möter i sin yrkesutövning, ska kunna ange måste agera på fördomar. Jag kommer aldrig bli stoppas på bussen eller misstänkas på biblioteket. Jag kommer inte behöva bära med mig papper för att bevisa min rätt att vistas i landet. Vi vet alla vilka som kommer stoppas och ifrågasättas.
- Det hotar arbetsgemenskapen. Åtta av tio lärare säger sig vägra ange sina elever även om det blir lag. Är det arbetsvägran? Kommer det byggas upp en kontrollapparat eller kommer de som inte anger bli angivna av sina arbetskamrater? Jag har precis läst Bengt Pohjanens bok om Kirunasvenskarna. Det är svårt att inte dra paralleller till det angiverisamhälle de mötte i Stalins skräckvälde.
- Det skapar skuggsamhällen. Hotet om att bli angiven kommer ovillkorligen hindra människor att söka hjälp när de behöver. Barn kommer tas ur skolan. Olyckor och sjukdomar behandlas av klåpare i stället för på sjukhus. Gravida kommer inte gå på kontroller hos mödravårdscentralen och barn kommer att födas helt utanför systemet, utan barnmorskor och medicinsk kompetens.
Men det är ju människor som lever illegalt i landet det handlar om, tänker du kanske nu.
Jo, så är det. Och en fungerande migration kräver att den som inte har rätt att stanna också lämnar landet.
Jag är en varm vän av reglerad invandring, dock inte på den rigida och snåla nivå som idag, men som princip. Det ska vara behovet av skydd, inte förmågan att hålla sig undan, som ska avgöra om man får stanna.
Vill man ha en reglerad invandring, som jag alltså vill, så måste avvisningar verkställas. Men det är gränspolisens uppgift.
Att göra all personal välfärden till ställföreträdande gränspoliser är fel och en farlig utveckling i en rättsstat.