Ledare: Nytt läge för Reinfeldt

Under måndagen valde riksdagen talman. Med röstsiffrorna 194-153 vann Per Westerberg (M) mot Kent Härstedt (S).
I voteringen slöt SD-ledamöterna upp bakom Per Westerberg.

I snacket inför talmansomröstningen har en del borgerliga kommentatorer beskrivit det som något uppseendeväckande att Socialdemokraterna presenterat en egen talmanskandidat.
"Det förvandlar en betydelselös formalitet till ett politiskt vågspel, som bara blåser upp Sverigedemokraterna", skrev chefredaktören Peter Wolodarski i liberala Dagens Nyheter 2 oktober.

Men Socialdemokraternas agerande är inte ett dugg anmärkningsvärt. I årets riksdagsval röstade 1,8 miljoner människor på Socialdemokraterna. Det är väljare som förväntar sig att S ska driva sina hjärtefrågor och föreslå sina kandidater i riksdagen.
Det är även detta som har skett i talmansfrågan. De borgerliga har presenterat sin kandidat. Socialdemokraterna en annan.

Det innebär inte att Socialdemokraterna spelar under täcket med SD eller ger Jimmie Åkessons parti inflytande. Mona Sahlin och S-riksdagsgruppen har satt upp tydliga ramar i förhållandet till SD.
"Vi kommer inte under några omständigheter att samtala, samarbeta eller samverka med Sverigedemokraterna. Våra politiska förslag och vårt politiska agerande ska inte på något sätt styras av Sverigedemokraterna eller det faktum att de nu är invalda i riksdagen", säger Sahlin.

Så har det också varit med förslaget om talman. På samma sätt som på Olof Palmes, Ingvar Carlssons och Göran Perssons tid har Socialdemokraterna presenterat en egen kandidat. Utan att snegla på SD har man lagt sitt eget förslag.
Motsatsen - att inte föreslår en S-kandidat - hade inneburit att partiet låtit sig påverkas av SD:s inträde i riksdagen och avvikit från en lång historisk tradition. Då hade SD verkligen påverkat S-agerandet. Nu gjorde partiet bara som man brukar.

Diskussionen kring talmansfrågan kan också vara nyttig för regeringen Reinfeldt.
Nu har regeringschefen fått en illustration av att han leder en minoritetsregering. Det betyder att regeringen måste närma sig riksdagen med större eftertanke och ödmjukhet än under föregående mandatperiod.
2006-2010 kunde majoritetsregeringen Reinfeldt alltid räkna med riksdagens stöd. 2010-2014 kommer situationen att bli knepigare.

Så länge de rödgröna partierna röstar på sina reservationer, de borgerliga riksdagsledamöterna på regeringens förslag och SD på sitt alternativ, är det inga bekymmer för Reinfeldt. Då vinner det borgerliga förslaget för att det har flest röster.
Men Fredrik Reinfeldt får problem i samma stund som SD bestämmer sig för att rösta på de rödgrönas förslag. Då kan en riksdagsmajoritet rösta emot regeringen, utan att det skett en aktiv samverkan mellan SD och de rödgröna partierna.

Hur allvarlig sådana förluster kommer att vara för regeringen beror helt på frågornas dignitet.
Den tidigare minoritetsregeringen Göran Persson (S) fick i bland uppleva att Miljöpartiet och de borgerliga partierna gjorde gemensam sak - till exempel om uppluckring av turordningsreglerna i LAS och om stödet till friskolor. Men Persson regerade ändå vidare eftersom han fick igenom huvudlinjerna i sin politik.
Det kan säkert Fredrik Reinfeldt också göra. Men det kräver en insikt om att det är skillnad på att regera med stöd från 178 av riksdagens 349 ledamöter, som 2002-2006, eller 173 ledamöter, som nu.

Det behövs ett större mått av parlamentarisk fingerfärdighet och politisk skicklighet att leda en minoritetsregering.

Sannolikt blir Sveriges militära närvaro i Afhganistan en första ordentlig test på Reinfeldts förmåga.
De rödgröna kommer att lägga fram en motion om att dra tillbaka den svenska Afghanistanstyrkan, vilket är helt i linje med partiernas besked i årets valrörelse. Även Sverigedemokraterna är inne på samma linje.
Det betyder att den borgerliga regeringen kan gå mot ett nederlag - om den inte är beredd att samtala och kompromissa med riksdagens rödgröna partier.