Jag har rest otroligt mycket i det här stora länet sedan jag började jobba här för ett drygt halvår sedan.
Men i veckan träffade jag en som nog reser ännu mer – Regionrådet Camilla Friberg (S).
Vi lyckas vara i Luleå samtidigt och passar på att äta lunch på en av galleriorna på Storgatan innan julfriden infaller.
Det är ingen hemlighet att Norrbotten lider brist på personal i välfärden.
Det är svårt att locka läkare, tandläkare och sjuksköterskor, speciellt till de mindre orterna.
Flera av dem som slutar kommer tillbaka som stafetter eller konsulter så de kan välja var och när de vill jobba. Men inte bara det. I Malmfälten konkurrerar man också med industrin.
– Vi har utbildade sjuksköterskor som kör truck på Boliden, säger Camilla. Vi måste helt enkelt bli bättre arbetsgivare för att kunna rekrytera och behålla personal, fortsätter hon, och berättar att det är hennes huvudfokus för nästa år.
Det låter rimligt. Personalen är helt central för regionledningens ambitioner om god och nära vård.
Att prioritera personalen är att prioritera patienterna, helt enkelt.
Det arbetet har pågått sedan valet. Camilla berättar att regionen det senaste året har ökat personalen med 55 läkare, 85 sjuksköterskor, 110 undersköterskor och 40 vårdare, omsorgspersonal och skötare.
Det är ju bra, tänker jag, men samtidigt vittnar personal och vårdsökande om att det är allt annat än perfekt i Norrbottens sjukvård.
Och inte heller Camilla är nöjd. Även om hon säkert längtar efter att få lite julledigt med barnen och i stallet så viker inte engagemanget.
– Nu går vi vidare med ett bemanningscenter, säger hon.
Sedan tidigare finns ett sådant på Sunderbyn för undersköterskor. Det byggs nu ut med sjuksköterskor som ska kunna jobba i hela länet.
Jag ser kanske lite frågande ut så Camilla förklarar:
– Det blir som ett eget bemanningsföretag i regionen. De anställda har en fast tjänst och mot att man kan förlägga deras arbetstid på andra platser så får de en extra ersättning.
Ett sätt att styra resurser dit där de behövs bäst, helt enkelt.
Smart. Regionen har ju ansvar för hela länet och alla medborgare, men också för att skattebetalarnas pengar används på mest effektiva sätt.
Camilla, som pratat mest, hugger in på sin focaccia med kyckling. Jag försjunker i tankar om brister i det kommunala skatteutjämningssystemet och regeringens ovilja att stärka de generella statsbidragen.
Båda sakerna drabbar Norrbotten och norrbottningarna extra hårt.
Camilla avbryter mina tankar när hon säger:
– Med ett fullt utbyggt bemanningscenter kan vi lösa sådant som Jokkmokk i sommar.
Ja just det. Det var klipp omöjligt att bemanna hälsocentralen i Jokkmokk fullt ut under hela sommaren, trots att regionen naturligtvis gjorde sitt bästa.
Situationen skulle vara en helt annan om det finns sjuksköterskor i ett bemanningscenter som kan placeras ut på orter där det krävs extra under en period, till exempel för att ordinarie personal behöver semester.
Utan tvekan har Camilla och övriga i regionens ledning funderat på hur man kan förbättra vården och villkoren för de som utför den.
– Vi måste våga tänka helt nytt. Ständigt hitta nya sätt att stärka verksamheten, säger Camilla när vi kommer ut på Storgatan igen.
Jo, tänker jag. Även om ett bemanningscenter inte är någon raketforskning så krävs det alltid mod att göra nytt. Det finns alltid tår som riskerar att bli ömma även om alla är överens om att det behöver tänkas nytt.
Bra ändå att modet är större än oron för ömma tår, tänker jag när jag har vinkat av regionrådet och önskat henne god jul.