”Jag har en cykel hos pappa. Han bor i ett stort hus långt borta, men ni vet inte vart det är.” säger han som inte kunde följa med till stranden när kompisarna bestämde att de skulle cykla till den sjön som ligger lite längre bort, trots att de sagt till sina mammor att de bara ska till den närmaste.
Han ljuger inte direkt. Skarvar lite. Han vet inte heller vart pappa bor, inte sedan den senaste flytten. Då var det i ett högt hus och pappa lovade att han skulle köpa en cykel. Kanske har han gjort det. Men mamma säger att det inte går att lita på honom.
”Ses ikväll då, vid fotbollsplanen” säger kompisarna när de cyklar i väg.
LO släppte i veckan en rapport om arbetarens semestervanor. Det var skrämmande men inte förvånande siffror.
Bara hälften av landets arbetare åker på semester en vecka. Och då är det inte Thailand eller Seychellerna frågan rör utan en vecka någon annanstans än hemma. Kanske ett lånat torp, en vecka hos en släkting på Gotland eller så.
Även om själva boendet är gratis så kostar det att åka i väg. Resa, mat, glass, aktiviteter… Det kostar att ha semester.
Semestern är inte en isolerad del av livet, tvärtom speglar den hur man i övrigt har det. Eller tydligare uttryckt: Semestern återspeglar klassamhället.
Snittlönen för arbetare är 29 000 kronor i månaden, nästan 16 000 kronor lägre än snittlönen för tjänstemän – varje månad. Till det kommer att arbetare i mycket högre grad jobbar ofrivillig deltid, har otrygga anställningar och är mer sjukskrivna.
LO:s rapport visar också att allt fler arbetare har mindre ekonomiska marginaler och att fler inte får ekonomin att gå ihop i slutet av varje månad. Inflationen, matprisstegringarna och höjda elpriser slår mot alla, men hårdast mot de med de minsta marginalerna.
Precis som pojken i början så skyddar barn sina föräldrar. Skammen som fattigdom är bärs av barnen och deras föräldrar. Inte av samhället, oss alla, som är orsaken till den ojämlikhet som tvingar barn att växa upp i fattigdom och föräldrar att slå knut på sig själva för att försöka mildra konsekvenserna av det.
Om man delar in befolkningen i fem inkomstgrupper så har en femtedel av barnen i den lägsta inkomstgruppen behövt avstå från att följa med kompisar på aktiviteter för att föräldrarna inte har råd.
Det kan handla om att det behövs cykel eller pengar till bussbiljett eller inträde eller skor som går att spela fotboll i. Oavsett så är det barnen och deras föräldrar som får bära både skammen och effekten av att vi lever i ett klassamhälle med djupa orättvisor.
Vi kan inte ha det så här. Var enda unge är värd den bästa starten i livet. Inget barn ska behöva tänka på pengar eller oroa sig för om mammas lön kommer räcka ända tills barnbidraget kommer den tjugonde.
Det gör något med den som växer upp med ständig oro för familjens ekonomi. Inte bara att hen missar en massa roliga saker med kompisarna på sommarlovet utan också något större och djupare.
Känslan av att inte få vara med eller höra till etsar sig fast. Vuxenvärlden sviker barnen.