23 augusti 2018 åkte dåvarande statsministern Stefan Löfven (S) till Umeå för att ta första spadtaget för bygget av Norrbotniabanan, noga bestämt den korta etappen mellan Umeå och Dåva. Det handlar om ungefär 12 km.
Det var ett vallöfte som levererades. Inför valet 2014 hade Löfven lovat att inleda bygget av den nya kustjärnvägen om han och Socialdemokraterna fick regeringsmakten.
I valtalen hade han påmint om vikten av en fungerande infrastruktur för den tunga exportindustrin i norra Sverige.
I sitt anförande i Umeå 2018 framhöll Löfven att satsningen innebär både ekonomiska och miljömässiga vinster.
”Norrbotniabanan medverkar till både lägre transportkostnader och minskade koldioxidutsläpp”, sa han bland annat.
Sagt och gjort. Spaden i marken. Bygget kunde starta – och många såg framför sig hur järnvägen inom bara några år skulle fortsätta norr om Dåva, vidare till Skellefteå, Piteå och Luleå.
Det går emellertid extremt trögt med järnvägsbygget.
Mer än fem år efter det första spadtaget är sträckan mellan Umeå och Dåva ännu inte färdigbyggd – och enligt Trafikverket kommer det att dröja ända till 2026 (!) innan dessa 12 kilometer järnväg är färdiga att ta i drift.
Om bygget av sträckan Umeå-Skellefteå (ungefär 13 mil) fortsätter i samma takt – att det behövs hela åtta år för att bygga 12 kilometer järnväg efter det första spadtaget – så kommer den att vara färdig först någon gång runt år 2100.
Hela sträckan Umeå-Luleå (cirka 26 mil) blir i så fall klar i slutet av nästa sekel.
Riktigt så illa ska det väl inte behöva bli. Men det är rent ut sagt bedrövligt att järnvägsbygget inte hunnit längre än vad det gjort.
Infrastrukturen är en nyckelfråga för den gröna nyindustrialiseringen i norra Sverige. Om det gröna stålet och den koldioxidfria järnsvampen ska kunna ta sig vidare till kunderna ute i stora vida världen så behövs väl fungerande vägar, järnvägar, broar och hamnar.
Därför behöver det snabbt investeras för att höja kapaciteten på Malmbanan mellan Luleå och Kiruna, i dubbelspår på sträckan Luleå-Boden samt den fortsatta utbyggnaden av Norrbotniabanan.
I det läget håller det inte att det tar åtta år för att lägga ut 12 kilometer järnvägsräls.
En sådan segdragen hantering kommer ovillkorligen att leda till att svensk industri tappar mark och att Sverige förlorar exportinkomster.
Bra och effektiva godstransporter är en grund för att SSAB, LKAB, H2 Green Steel, Northvolt och andra företag i norra Sverige ska kunna hävda sig i den globala konkurrensen och bidra till det svenska välfärdsbygget.