Det svenska valdeltagandet är med sina 86 procent jämförelsevis högt.
Men vilka är det som inte röstar? Förra valet var det 15 procentenheters skillnad i valdeltagande mellan hög- och lågutbildade och betydande skillnader i valdeltagandet mellan svensk- och utrikes födda. Lägst andel röstande i riksdagsvalet 2014 hade Haparanda kommun med drygt 70 procent.
Att resursstarka individer sedan mätningarna började varit de som röstat i högst utsträckning är allvarligt eftersom de utan resurser tydligast påverkas av politikens utformning.
Enligt BRÅ:s senaste rapport upplever bara 55 procent av de boende i särskilt socialt utsatta områden förtroende för rättsväsendet, och rapporten bekräftar existensen av parallella samhällsstrukturer i områdena.
Förra valet jobbade jag som röstmottagare i en vallokal i ett så kallat utsatt område. En förstagångsväljare utbrast bland valsedlarna ”pappa, jag vet inte ens skillnaden”. Vid dagens slut var det sammanlagda antalet röstande knappt en tredjedel av rikssnittet, vilket är ett underbetyg. Men på vad?
Den senaste demokratiutredningen som kom 2016 konstaterade att demokratin står stark men att klyftan mellan de som deltar och de som inte gör det har vidgats. Klyftan märks såväl inom civilsamhället som i partipolitiken och de som deltar är främst välutbildade och socioekonomiskt resursstarka personer.
Samma mönster syns när det gäller förtroendet för demokratins institutioner och procedurer. Tilltron till demokratin är svag i grupper där resurserna är svaga. Den som inte upplever sig ha något att säga till om mellan valen pallrar sig antagligen heller inte till valurnan.
Hur ska en kampanj för att öka deltagandet i samhällsbyggandet undvika att bli en kör för de redan frälsta? Här krävs resurser och uppfinningsrikedom.
Det danska Folketinget gjorde inför EU-valet 2014 en kontroversiell tecknad film där porr, avslitna huvuden och örfilar skulle få folk till valurnan.
I Sverige sätts nu politiska musikaler upp. ”Sång till välfärden”, en föreställning som sjunger den allmänna välfärdens lov och uppmanar publiken till engagemang hade premiär i Sollefteå nyligen.
I Malmö spelas den politiska kabarén ”Vinnaren tar allt” där den mesige pojkvännen ”Demokrati” dumpas för den eldigare ”Populismen”.
Samtidsanspelningarna och uppmaningen att rösta kunde inte vara tydligare.
Budskapet är gott, men missriktat. Jag kanske är fördomsfull, men jag antar att publiken till dessa pjäser inte främst är de 13 procenten soffliggare.
Valåret är fortfarande ungt, men någonting måste hända.