Ledare: Nu svettas skattesmitarna

Just nu svettas man lite extra i de fina salongerna runt om i världen. Det har nämligen inte varit lätt att vara skattesmitare det senaste året.
Hurra för det, och hurra för att det kommer att bli än svårare att gömma undan pengar i mindre nogräknade skrymslen runt om i världen.

Länge kunde skattesmitarna känna sig lugna i sitt trixande eftersom det saknades politisk vilja att göra något åt saken.
På många håll fanns en inställning till skattefusk som påminner om Pirate Bays attityd till upphovsrätten: Bara det är möjligt att klara sig undan upptäckt är det OK att begå brott.
11 september först och sedan finanskrisen har möblerat om spelplanen helt.

Våren 2009 uttalade G 20-länderna att "eran med bankhemligheter är över". Det var förstås en överdrift. Men med pressade statsfinanser accepterar ingen stat längre att förlora inkomster motsvarande 3-5 procent av BNP till skattesmitarländer.
Det stora genombrottet för tuffare tag var när tyska staten kom över en lista med hemliga kontonummer i Lichtensteins största bank. Tusentals fuskare runt om i Europa ertappades med skattebrallorna nere.

Den svenska delen av Liechtenstein-razzian har hittills lett till upptaxeringar på 40 miljoner kronor.
Sedan tvingades schweiziska storbanken UBS lämna över uppgifter om 300 rika amerikaners konton till de amerikanska skattemyndigheterna. Idag är även Schweiz berett att öppna bankernas valv för skattepolis från andra länder vid misstänkt skattefusk.

Under 2009 har Sverige träffat flera avtal som gör det möjligt att få information om enskilda skattesmitares konton i tidigare stängda stater.
Industriländernas samarbetsorganisation OECD och EU har aktivt drivit kampen mot skattesmitningen.
Det är numera internationellt vedertagen standard att ett land ska lämna information om enskilda fall av misstänkt skattefusk. Fortfarande kan man dock säga nej till skatterazzior med bredare mål.

Man kunde tro att öppenheten mellan medlemsländerna inom EU borde vara total. Fri rörlighet för kapital borde ju motsvaras av fri rörlighet för information beträffande samma kapital. Men så är det inte.
EU:s nuvarande direktiv som reglerar information om medborgarnas sparande har kryphål och begränsningar.

När EU-kommissionen och Sverige som ordförandeland under hösten ville driva igenom en förbättring och breddning av sparandedirektivet blockerade Luxemburg och Österrike.
Dessa två länder befarar att ett nytt direktiv kan bli första steget mot automatisk informationsplikt om allt kapital.
Och det är förstås den logiska slutpunkten i den här processen.

En allmän informationsplikt om medborgares kapital i andra länder skulle tränga undan skattesmitarna till rent kriminella miljöer och armén av skattejurister skulle få något meningsfullare att göra.
Vi är inte där än. Men steg för steg närmar vi oss en sådan värld.